Konst och kartor - okänd grekisk publikation

Surfandets vinglande vägar kan ibland leda till överraskningar. I går hittade jag den här mystiska publikationen/katalogen/magasinet (eller vad det nu kan vara) på grekiska, som handlar om konstnärer som arbetar med kartor på olika sätt. Och det visade sig till min förvåning att ett av mina verk, 19 Years, är ett av de konstverk som publicerats. Publikationen har varken omslag, förord eller utgivare. Det framgår inte om det är en tidskrift eller vad kontexten är. Det enda som står på den sida där jag hittade den är att:

”maps have always been a tool for architecture. in this paper i trace the art movement that started from situationism and had a burst out in late 90's where artists used the map and mapping as a concept. these examples serve as an inspiration for architects to shift from the normal view of the map as a tool and explore its potentials.”

Open publication - Free publishing - More architecture

Om något, mot förmodan, skulle veta vad det är för katalog är jag intresserad av att veta mer. Anledningen att jag själv är med har troligen att göra med grupputställningen (C)artography – map making as art form på Crawford Municipal Art Gallery i Cork som jag deltog i 2007. Oavsett mysteriet är det en intressant liten katalog på dryga 200 sidor som presenterar en rad konstverk och konstnärskap, bland annat några favoriter som t.ex. Constant (ConstantNieuwenhuys).

Själv har jag attraherats och inspirerats av kartor ända sen barndomen, och kartor har en framträdande plats i min konst. Kartan och framför allt världskartan förmedlar, tror jag, en känsla av att världen går att förstå i sin helhet - att den kan göra sammanhangen mellan länder och folk tydliga när den aktiveras med relevant information, som till exempel topografiska, politiska demografiska eller ekonomiska data. Ta en titt i den okända grekiska publikationen – där finns många exempel på andra konstnärer som delar samma intresse och fascination för kartan och kartläggning

Dags att lyfta fram konstbloggen ur skuggorna

Jag önskar kanske att det vore tvärtom, men måste säga att bloggar av svenska konstnärer är en väldigt smal genre. Visst finns det konstnärer, som till exempel Lars Vilks, som varit oerhört konsekvent, har en tät postningsfrekvens, och många läsare (antar jag - alexa.com, som i och för sig skall tas med en nypa salt, placerar Vilks.net bland de 10.000 mest besökta webbplatserna i sverige), men i stort för konstbloggen en ganska tynande tillvaro. Få av de riktigt etablerade svenska konstnärerna har bloggar. Varför det är så kan jag bara spekulera i. Däremot tycker jag att det är synd att inte fler provar detta utmärkta medium.

Jag har i alla fall startat upp en webbtjänst som försöker samla en del av dessa små guldkorn till bloggar på ett och samma ställe. Promulgator – som tjänsten heter – är en enkel RSS-läsare som jag tagit fram som en del i utvecklingsarbetet med b-cms. Tjänsten är i ”beta", under testning och inte helt stabil ännu, men den börjar ta sig så smått och läser i dag RSS-strömmar från närmare 40 bloggar och andra webbplatser. Här samsas konstnärsbloggar, med konsthallsbloggar, strömmar från vimeo-kanaler och onlinetidskrifter. Det är alltså än så länge en kaotisk mix i det lilla formatet, men jag hoppas jag ska ha tid att utveckla tjänsten efter hand. Du kan förstås hjälpa till och tipsa om konstbloggar genom att använda det formulär som finns på sidan.

Andra bloggares åsikter om konst, bloggar, konstblogar, konstnärer, konsthallar, gallerier, promulgator

Ny utställning med data i fokus

Den som av någon anledning råkar befinna sig i Marfa, Texas fredagen den 2 mars är hjärtligt välkomna till öppningen av utställningen Data Deluge på konsthallen Ballroom Marfa. Data Deluge är en samlingsutställning med konstnärer som använt data från nätet för att göra skulptur, bilder eller, som i mitt fall, video. Jag kommer tyvärr inte själv kunna närvara, men hoppas få tillfälle att åka dit senare i år. Utställningen håller på till den 8 juli. Marfa är annars mest känd som staden där den store amerikanske minimalisten Donald Judd slog sig ned i början på 70-talet för att så småningom köpa mark, en ranch och ett övergivet fort som blev konsthallen Chinati Foundation.

Data är en viktig komponent i många av mina arbeten, i form av historiska data, bild- och textarkiv, eller mätresultat för den delen, vilket delvis hänger samman med min ambition att försöka se omvärlden i ett större sammanhang. Data har dessutom en intressant funktion i dagens teknokratiska och sekulära samhälle, där det ges ett slags anspråk på att härbärgera en sanning som kan vaskas fram bara man har de rätta verktygen. Med "sanning" menar jag att vi föreställer oss att sannolikheten är stor att det går att uppnå vissa givna resultat beroende på utfallet av datainsamling med statistisk säkerställda undersökningar, som till exempel enkäter, fokusgrupper och intervjuer, eller genom automatiserad insamling av data via olika elektroniska system. Det senare illustreras inte minst i diskussionerna kring hur data används inom robothandel (se till exempel dn, som har haft ett flertal artiklar om detta den senaste tiden) och av Google och Facebook. I mitt fall handlar det inte så mycket om att kunna visa upp en sanning som att skapa en bild av ett specifikt fenomen, eller att använda data i ett slags berättelse. Avsikten är inte att ta fram ett vetenskapligt hållbart resultat utan att visa på ett sammanhang, att väcka frågor.

Data Deluge

Ballroom Marfa, 2 mars – 8 juli, 2012

Curators: Rachel Gugelberger and Reynard Loki

Deltagande konstnärer: Rebeca Bollinger, Jon Brunberg, Jennifer Dalton, Anthony Discenza, Hans Haacke, Scott Hug, Loren Madsen, Michael Najjar, Roberto Pugliese, Adrien Segal, and Anna Von Mertens

Opening: Friday, 2 March, 6–8pm

Community Dinner, 8:30pm at the Capri

Luke R. DuBois with Bora Yoon Performance, 9:30pm at the Capri

Exhibition Walk-Thru with the Artists, Saturday, 3 March, 2pm

Ballroom Marfa

108 East San Antonio Street

Marfa, Texas 79843

Läs mer om utställningen


Andra bloggar om konst, data, marfa, donald judd, robothandel, statistik, data deluge, google, facebook, intressant

Om filosofins historia över politiken (och ytterligare en insikt)

Det är lite synd att det inte finns något förord till Tankekrafts utgåva av Pierre Rosanvallons Demokratin som problem. Kontexten och årtalet för bokens andra text Mot en filosofisk historia över det politiska är därför än så länge höljt i dunkel för mig. Tyvärr, för den här korta texten, som jag misstänker också är en föreläsning, är riktigt inspirerande.

I mitt förra inlägg tog jag upp den distinktion som Rosanvallon gör mellan det politiska och politiken i sitt installationstal till College de France som utgör bokens första del. I Mot en filosofisk historia över det politiska vill Rosanvallon försvara filosofin ”som en bättre metod för att förstå och formulera problemen i dagens samhällen”.

Rosanvallon vill gå bortom en Aristotelisk definition av politiken som han menar förutsätter en världens och samhällenas naturliga ordning, och hävdar att moderniteten leder till en avsevärd utvidgning av den Aristoteliska visionen. Filosofins historia över det politiska innebär en filosofisk historia ”eftersom den försöker begripliggöra det sociala livet och dess förändringar med hjälp av just de begrepp som organiserar samhällets självbild – begrepp som jämlighet, suveränitet, demokrati, etc.” Rosanvallon tar bland annat upp nödvändigheten av att röra sig mot ”en politisk totalhistoria”, om att förstå historien som den formats i ett kollektiv experiment och om demokratin som en fråga som ständigt är öppen för omdefinieringar.

Det som jag inspireras av i den här texten är att Rosanvallon försöker att också omdefiniera vad som är politiskt arbete och engegemang utifrån sin kartläggning av filosofins möjligheter – en omvärdering av ”förhållandet mellan intellektuellt arbete och medborgerligt och politiskt engagemang” (förf. kursivering).

Att engagera sig politiskt behöver med andra ord inte betyda att man hänger sig åt politiska strider i traditionell bemärkelse eller skriver under på vissa ideologier, utan om att försöka kartlägga och klargöra motsättningar, problem, paradoxer och tvetydigheter (aporier). Intellektuellt arbete blir på det här sättet, enligt Rosanvallon, en form av politisk praktik där skillnaden mellan kunskap och handlande upplöses.

Tidigare tänkte jag ofta att jag borde engagera mig i ett politiskt parti eller rörelse, eftersom jag såg det som det enda rimliga och ”legitima” sättet att bedriva politik i praktiken. En idé som jag så småningom förkastade därför att jag insåg att politik, så som den bedrivs inom partier och rörelser, inte passar mitt sätt att resonera och agera på. I stället har jag stegvis under tio års tid låtit min önskan om att engagera mig i samhällets problem i allt högre grad få utlopp genom min konst.

Men jag tror att det är först nu, efter att ha läst Rosanvallons text, som jag förstår vad det är jag försökt göra, och som jag kan se att den kunskap som jag konsumerar och producerar i och med att jag genomför mina verk i själva verket är en engagerad politisk praktik. Och att det är en praktik som försöker att gripa tag i de aporier som Rosanvallon talar om, som försöker befria sig från ideologins och dogmernas bojor, fly partiernas piskor och läsa mellan slagordens blanksteg. Med den vetskapen i ryggen behövs inte längre den partipolitiska apparatens legitimitet och sorgen över de stridandes ignorans kan övertas av en känsla av befrielse. För detta har jag Rosanvallons korta text att tacka.


Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, politik, rosanvallon, tankekraft, ideologi, samhälle, engagemang, det politiska, dogm, filosofi intressant?

Om politiken och det politiska (en insikt)

Det är när jag har läst en bit in i Pierre Rosanvallons installationsföreläsning till College de France som det slår mig att jag troligen är mer intresserad av ”det politiska” än politiken i sig. Den här uppdelningen har säkert varit klar för mig tidigare, men jag är osäker på om jag har läst den så tydligt formulerad tidigare. Pierre Rosanvallon valdes till professor på College de France 2001 i modern och samtida politisk historia. Installationsföreläsningen gavs ut på svenska av Tankekraft förlag 2009 tillsammans med en annan mycket intressant essä av Rosanvallon och det är denna korta men fascinerande lilla skrift med titeln Demokratin som problem som denna bloggpost kommer att handla om.

Rosanvallon förklarar sin användande av begreppet ”det politiska” på följande sätt: ”Att tala om 'det politiska' snarare än om 'politiken' innebär att tala om makt, rätt, stat, och nation, jämlikhet och rättvisa, identitet och skillnad, medborgarskap och civilitet – kort sagt allt det som konstituerar en politisk sammanslutning bortom partiernas omedelbara kamp om makten, bortom det vardagliga regeringssamarbetet och institutionernas rutinmässiga verksamhet.

Specifika historiska skeenden måste enligt honom studeras på en ”global” nivå. Det politiska utgör en syntetisk ordning, och om man inte bereder rum för den riskerar man att hamna i en ”hopplöst reducerande vision".

"För att ta ett mer samtida exempel kan vi peka på den pågående krisen i Argentina (2001 min anm.), som inte kan tolkas uteslutande med hänvisning till de ekonomiska och finansiella faktorer som man omedelbart kommer att tänka på. Den argentinska krisen får mening först när den betraktas som ett led i en längre historisk nedgång kopplad till de återkommande svårigheterna med att forma en nation utifrån erkännandet av gemensamma förpliktelser."

Det politiska är kort sagt det område man vänder sig till när man vill utforska och utvärdera samhället på längre sikt bortom det som han träffande beskriver som  ”nuets diktatur”.

Eller, som Stefan Jonsson uttrycker det i sin recension av boken i DN den 21/2 2010: ”Om politiken handlar om vad som sägs i riksdagen, så handlar det politiska om vilka som får tala där och om varför det finns en riksdag över huvud taget. Om politikens historia handlar om kungar, ministrar och valresultat, så handlar det politiskas historia om hur samhället organiserar sin makt.”

Jag vill inte påstå att jag är helt ointresserad av politiken: i Sverige manifesterad av debatter om skatter, socialdemokratins kris, utförsäljningar, skolpolitik eller nedskärningar. Men det verkar vara det politiska, och de förklaringsmodeller det politiska erbjuder, som jag vänder mig med intresse och entusiasm. Jag kan bara tacka denne framstående professor för den viktiga insikten.

Men min aha-upplevelse stannar inte där. Även den andra essän, som har titeln Mot en filosofisk historia över det politiska, lyckades bjuda mig på en annan insikt. Men mer om det i nästa inlägg.


Mer läsning:
En intervju med Pierre Rosanvallon på svenska (PDF)
Demokratin som problem på Adlibris
Vänstra Stranden skriver också om distinktionen mellan politik och det politiska, och hänvisar till Chantal Mouffes bok Om det politiska

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, det politiska, filosofi, samhälle, sociologi, pierre rosanvallon, tankekraft, vetenskap, college de france, intressant?

Till S från en vän: släpp makten, släpp sargen

Jag, som många andra, har följt Socialdemokratins irrfärder med förundran. Förargats över mediedrevet, senstationsjournalistiken och hur PR-byråer framgångsrikt försökt dra partiet åt höger. Och precis som tusentals andra undrat vad som egentligen är fel och varför den här historien biter sig kvar. Kanske handlar det om att det kittlar att se ett tidigare så dominerande parti gå under och gå till historien. Det har ungefär samma sensationsvärde som en kantrad lyxkryssare. Det handlar kort sagt om makten och härligheten.

Det paradoxala är att tvärtom vad man kunde tro av skriverierna så är S ett i högsta grad vitalt parti som fortfarande samlar en stor del av den svenska väljarkåren. Partiets nedgång i de senaste valen är visserligen stort men sker från historiskt höga nivåer. Problemet verkar vara att få inom S accepterar att spela andrafiolen i svensk politik. Det pratas mycket om ideologisk förnyelse och samling men i själva verket tycks det forna makinnehavet vara ett spöke som sätter stopp för all förnyelse. Det är viljan till makt som i sig själv är målet – och det stora problemet, som jag ser det.

Man kan argumentera att utan makt kan man inte genomdriva sin politik. Men hur länge kan man behålla en väljarbas utan att förnya sin politik? Som jag ser det, rent generellt, finns det alltför stort fokus på maktinnehavet i svensk politik, men Socialdemokratin tar nog ändå priset när det kommer till att stirra sig blind på sin tidigare makt. "It's about the power, stupid" skrev en svensk socialdemokratisk bloggare under den intensiva eftervalsanalysen efter förra valet (jag har försökt hitta den uppmärksammade artikeln utan att lyckas). Om S bara fick makten skulle allt annat lösa sig.

Genom att envist hålla fast vid föreställningen att man är ett parti som borde vara vid makten och genom att hålla fast vid sina traditioner urholkar man i stället möjligheterna att nå den makt man så hett önskar.

Innan jag går vidare kanske jag ska säga att jag inte är Socialdemokrat och att jag aldrig röstat på S. Vi kan säga att jag är en vän som vill väl. Som sådan vill jag säga: släpp tanken på makten! Och försök inte återfå den till varje pris. Ju mer ni koncentrerar er på maktinnehavet och på att tillsätta de som kan garantera maktinnehavet, ju mer kommer er makt att krympa. Fokusera i stället på att förnya politiken och att bedriva den utan tanke på makten. Sluta med martyrskapet och att skylla på medierna. På det sättet vänder man inte båten. Det är dags för socialdemokratin att smutsa ner händerna.

Vad ska då förnyelsen bestå av? Det är inte min sak att föreslå, men jag tycker att Peter Weiderud, som är ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har skrivit det kanske skarpaste inlägget i den här frågan hittills på DN Debatt. Här är några bra citat:

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

...

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Mer läsning:
S tappar 100.000 väljare till V på 14 dagar

Läs även andra bloggares åsikter om makt, sociademokratin, s, håkan juholt, vu, socialdemokraterna, politik, per nuder, Peter Weiderud, mediadrev, prime pr

De mest maktlösa – en bättre lista?

Martin Aagård gör ett försök att göra en lista över de mest maktlösa i det svenska samhället i dagens Aftonbladet, men misslyckas tyvärr kapitalt. Det känns inte som om han har tagit sin uppgift på allvar utan i stället försökt att göra en lista utifrån de personer och händelser som förekommit i media på senare tid. Det blir både tandlöst och rätt stötande. För om vi skall prata om vilka som verkligen är mest maktlösa så platsar sannerligen inte Nyamko Sabuni, Ulf Adelsohn och knappt ens de Thailändska bärplockarna.

Ska man ändå skall försöka göra en lista över de tjugo mest maktlösa grupperna i det svenska samhället så tror jag att den skulle se ut ungefär så här (med de mest maktlösa överst i listan). Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av den här listan. Den är inte på något sätt ”sann”. Och det handlar inte om att peka ut någon grupp eller person. Men jag tror faktiskt att den ger en lite bättre bild av maktlöshet än den som Martin Aagård presterar. Ni får gärna kritisera den, lägga till, dra ifrån eller anmärka på formuleringar

Uppdatering: listan nedan är uppdaterad (22/1 kl 14:30) och omfattar nu de 30 mest maktlösa grupperna i dagens Sverige. Jag kom på några som borde läggas till i gruppen (t.ex. slavarbetare och flyktingar i väntan på asyl).


1. Kliniskt döda
2. Hjärndöda
3. I koma
4. Spädbarn (0-2 år)
5. Barn 2-8 år
6. Gravt förståndshandikappade
7. Gravt fysiskt sjuka och inlagda
8. Gravt mentalt sjuka och omhändertagna
9. Gravt fysiskt handikappade
10. Gårdsdjur
11. Husdjur
12. Omyndigförklarade
13. Intagna (lägst i de intagnas hierkarki)
14. Inspärrade (av familj)
15. Kidnappade
16. Mentalt sjuka (svår sjukdom, omhändertagna)
17. Hemlösa
18. Barn 8-12 år
19. Slavarbetare (inkl. prostituerade)
20. Flyktingar i väntan på asylbeslut
21. Papperslösa (utan arbete)
22. Gravt nakotikaberoende
23. Gravt alkoholiserade
24. Kroniskt sjuka (svår sjukdom, inlagda)
25. Fattiga (under gränsen för existensminimum)
26. Intagna
27. Svårt fysiskt funktionshindrade (ej inlagda)
28. Papperslösa (med arbete)
29. Arbetslösa (utan a-kassa)
30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade)

Hur många är maktlösa i Sverige?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa ljus till den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan kan man uppskatta antalet maktlösa till cirka 1,5 miljoner människor, eller hela 16% av befolkningen. Notera att jag har uteslutit gårds- och husdjur ur den beräkningen.

Enligt SCB är ca 1,3 miljoner svenskar under 13 år.
Enligt Socialstyrelsen (2006) är 17.800 personer hemlösa i Sverige.
Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat.
Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.

Andra som skrivit om listan i Aftonbladet:

Peo Wagström är kritisk till övningen (av i stort sett samma skäl som jag)
Andreas är mer positiv.

  Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, martin aagård, listor, makthavare