Några notiser om makt och mätande

Det är länge sedan jag rapporterade om maktverktygets väl och ve. Anledningen är helt enkelt att jag inte har haft så mycket tid att utveckla det under hösten men också att antalet personer som vill mäta sin makt har varit ganska måttligt under senare tid. Om man kan konstatera något så är det att maktvärdesindexlångsamt har sjunkit under hösten från rekordnoteringen 5.91 den 22 maj i år för att nu vara nere 5.69. Därmed är hela den drastiska uppgången från i maj nu utraderad.

Däremot har jag börjat fundera på hur man kan utvidga verktyget så att mätbarheten blir mindre inriktad på den egna upplevelsen av makt, som visserligen är relevant, inte minst med tanke på att verktyget delvis syftar till att erbjuda en möjlighet att synliggöra sin makt, men inriktningen på uplevelsen av makt gör det mycket svårare att få ett jämförbart resultat.

När jag nu börjar fundera i andra banor, så handlar det delvis om att ställa upp sådana scenarion som Steven Lukes Power: a Radical Wiew är full av; scenarion där A försöker utöva makt mot B. Det är förstås inte lätt att använda sådana scenarion i en enkätbaserad mätningsprocess heller eftersom utsagan måste baseras på hur A eller B upplevde situationen.

Annat om makt just nu:

1.
Det här hittade jag på Newsdesk: "Forskningsprojektet Utbildningsvägar till makten, som är ett samarbete mellan Örebro universitet och Linköpings universitet, har fått 4,2 miljoner från Vetenskapsrådet för att undersöka vilken betydelse utbildning och folkbildning har för att nå politisk framgång i Sverige."

2.
Per Herngren har en postat en mycket intressant artikel om kropp, medvetande och motstånd på sin blogg "Civil olydnad och proaktivt motstånd" där han tar upp Paul Ricoeurs läsning av filosofen Maine de Biran teorier. Per skriver: "Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet. Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten när man flyttar, ändrar eller gör om som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre. Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet."

Vi ser ofta på maktutövning som en medveten, intellektuell och beräknande process när man i stället skulle kunna uppfatta den som en "social händelse" som inträffar under kroppens "arbete". Maktforskare är visserligen i högsta grad medvetna om att maktutövande kan vara, och ofta är, oavsiktligt eller omedvetet och i min pågående läsning av Steven Lukes måste jag konstatera att avsnitten om den omedvetna maktutövningen tillhör de mer fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, mätning, filosofi, sociologi, samhälle, politik, de biran, motstånd, materialitet, paul ricoeur

Kulturen som valfråga och konsten som symbol

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt - eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: kultur, politik, kulturpolitik, makt, val2010, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, rikskongress, pagrotsky, sahlin, intressantintressant

Nästa maktteoretiker i fokus: Robert A Dahl

När man väl har kommit in på Steven Lukes, så är det omöjligt att förbigå Robert A Dahl. Dahl blev uppmärksammad för boken "Who Governs?" från 1961 (nyutgåva 2005, adlibris, ISBN: 9780300103922) som var en studie av beslutsprocesser i New Haven, Connecticut vars resultat bekräftade Dahls tes om att den amerikanska demokratin fungerade väl och att USA inte styrdes av en makt-elit. Lukes "Power: a Radical View" är ett försök att utvidga Dahls maktbegrepp. Båda är intresserade av att kunna bekräfta maktrelationer empiriskt, det vill säga att kunna mäta makt. Dahl gjorde precis just detta i New Haven-studien genom att jämföra utfallen i politiska beslut, vem som fick igenom sina motioner och vilka som inte fick det. Utifrån en sammanställning kunde olika aktörers makt mätas. Den är med andra ord mycket intressant också i mitt arbete. Sociologiprofessorn G William Domhoff lär ha upprepat Dahls studie men dragit helt andra slutsatser. Domhoff driver för övrigt den intressanta hemsidan Who Rules America? som bland annat tar upp olika maktteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktteori, sociologi, robert dahl, steven lukes, inflytande, demokrati, samhälle, politik

intressant

Makten över tanken

Apropå gårdagens inlägg om Lukes vill jag bara passa på och tipsa om det här inlägget från Erik Thalin som förklarar Lukes teori om "maktens tredje dimension" på ett alldeles utmärkt sätt. Jag tar mig här friheten att citera ett långt stycke:

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Jag skulle vilja gå lite längre och påstå att vi människor upprätthåller ett tabu mot att öppet analysera och diskutera hur makten är strukturerad inom den grupp som vi tillhör. Att konkretisera ett maktförhållande innebär alltid en risk att en öppen konflikt utbryter som kan resultera i en förskjutning i maktbalansen men också leda till att gruppen splittras. Därför måste man tiga och vägra att tala om hur makten i en relation är strukturerad. Detta skulle man, med Eriks ord, kunna kalla för det "omedvetna förnekandet" av konflikten. Detta tabu kan förstås reproduceras i alla delar av en organisation. Den organisation som är genuint intresserad av en spridning av makten bör därmed vara ytterst uppmärksam på hur förnekandet av konfliktperspektivet gestaltar sig i dess egen hierarki.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, sociologi, statsvetenskap, steven lukes, maktteori, konflikt, samhälle, politik

En utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska synsätt

Under hösten har jag umgåtts med en av maktteorins klassiker, nyutgåvan av Steven Lukes essä ”Makt; ett radikalt synsätt”, som gavs ut första gången 1974 då den blev både uppärksammad och tämligen kritiserad. För några år sedan gav Lukes ut essän på nytt med två nya kapitel där han korrigerar och utvidgar sina tidigare teorier. Boken finns också på svenska med titeln ”Maktens ansikten” översatt av Henrik Gundenäs och utgiven på Daidalos förlag.

Lukes kanske största bidrag till vår förståelse av maktbegreppet är att han 1974 inför vad han kallar en maktens ”tredje dimension” i en debatt som då pågick USA som handlade om demokrati och elitstyrning där han framför allt betonar vikten av att ”uppmärksamma sådana maktaspekter som inte är direkt iakttagbara”. Den tredje dimensionen handlar om de frågor som ligger till grund för våra till synes valfria handlingar, hur de definieras och av vem, något som man också skulle kunna kalla för ”dagordningen” eller ”diskursen” för att prata Foucaultska.

I de två kapitel som tillkommit i nyutgåvan har Lukes ambitionen att försöka bredda diskussionen om maktbegreppet utifrån den första essän och ytterligare fördjupa några av de teman som ingick i den.

Maktens ansikten är en fascinerande läsning som i sig själv rymmer hela sjuttiotalets debatt om maktbegreppet. Lukes tvekar inte att i detalj jämföra sina egna teorier med andra teoretikers uppfattningar och boken blir därmed en utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska skolor. Lukes hinner på 150 sidor att beröra begrepp som dominans och inflytande, frågan om maktbegreppet är omstritt eller ej, hur det bör användas och radikala maktbegrepp som den tidige Foucaults, som ligger ganska långt i från hans egen. Här presenteras ett stort antal kända och mindre kända maktteoretikers idéer, som analyseras och vägs med precision mot varandra. Det är kort sagt en oumbärlig bok för den som vill ta del av en bred genomgång av maktbegreppets alla facetter.

Det här är en bok som bör studeras ingående. Själv har jag bara börjat. Mer läsning hittar man här:

Steven Lukes hemsida
Om Steven Lukes på Wikipedia
Maktens ansikten på adlibris (ISBN: 9171732764) och Daidalos förlag
”Lukes' Radical View of Power Redux: Is It Still Compelling?” En kritik av nyutgåvan

Läs även andra bloggares åsikter om makt, steven lukes, maktbegreppet, domninans, inflytande, sociologi, politik, samhälle

intressant?

Inspirationskällor: "People in Power"

Jag har arbetat länge med begreppet makt. Det insåg jag härom veckan när jag ur mitt arkiv drog fram en intervju med de båda konstnärskollegorna Annika Drougge och Johan Malmström som jag gjorde 2001, en intervju som till viss del handlar om maktbegreppet och hur man kan använda konsten för att synliggöra maktstrukturer. Annika och Johan hade under några år ett ytterst dynamiskt samarbete som resulterade i en rad konstnärliga experiment som bland annat involverar begrepp som demokrati, deltagande och makt. Det verk som intervjun tar avstamp i från, ”People in Power” (och många andra av deras ”verk”) har varit en stor inspirationskälla för mig i mitt eget arbete. I ”People in Power” använde sig de båda av en lista över adresserna till världens alla statschefer. Och adresserna tryckte de på t-tröjor och flygblad som sedan användes på en rad olika sätt i evenemang, aktioner och utställningar. Som jag ser det var användandet av adresserna en påminnelse om att möjligheten att kommunicera med maktens företrädare. En påminnelse om att demokrati kräver deltagande.

Intervjun med Drougge och Malmström finns nu publicerad på docs.jonbrunberg.com där jag försöker samla en del av de texter jag skrivit i min roll som konstnär.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, makt, maktbegreppet, filosofi, demokrati, makthavare, kultur, samhälle, politik

Viljan till makt: ett enat Norden?

Stormaktsdrömmar florerar i de flesta nationer som någon gång lyckats erövra territorium i krig eller affärer och det är uppenbarligen ur det perspektivet man skall se debattören Gunnar Wetterbergs inlägg på DN debatt i dag. Wetterberg skriver att "framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande – om bara någon sätter fart" och betonar att "de nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland." Här handlar det om att försöka bli först och störst, att hamna i toppen i de idrottsekonomiska resultattabellerna. Att få vara med på "hög nivå" i samtalen. Att samtidsutsikterna för Sverige är enastående bra i jämförelse med större delen av världens nationer tycks inte vara nog för Wetterberg. Viljan till makt dominerar för att göra Norden starkare, för att föra fram "våra" värderingar och "vår" kultur. Det globala perspektivet finns bara där för Norden att ta spjärn emot och tävla med. Jag skulle kunna tycka att förslaget var intressant om Wetterberg inte såg världen som ett Champions League där Norden kunde bli det nya Real Madrid - ett stjärnlag med "vinnarskallar". Det är för mig ett hopplöst trångsynt perspektiv. Det mest intressanta med inlägget är att det är skrivet 2009 och inte på 1800-talet.

Andra bloggare om inlägget:
P.E.O. ser hellre en liten uppstickare än en stormakt.
Svensson tycker Wetterberg är fnoskig.
Röda Malmö tycker idén om en nordisk socialistisk republik är intressant
Gotiska klubben har ett helt annat förslag

Uppdaterat 18:10
Wetterbergs fick en bra respons på sitt unionsförslag. 290 kommentarer på DN.se och massvis av bloggkommentarer som inte alltid följer den vanliga politiska höger-vänsterskalan. Sålunda finner jag att jag för ovanlighetens skull kan instämma både med Kent Persson(M) och Jonas Sjöstedt(V).

Läs även andra bloggares åsikter om makt, stormakt, norden, dn, göran wetterberg, sverige, finland, norge, danmark, federalism, rojalism, republikanism