Maktsymboler: minareter, operahus och bankpalats

Det är ganska intressant att ett av huvudargumenten för att säga ja till ett stopp för byggandet av minareter, vilket Schweizarna som bekant gjorde i går är att minareten kan ses som en symbol för den militanta islamismens makt-aspirationer i Europa. Det är i alla fall ett argument som repeterats i media de senaste dagarna.

AFP skriver att SVP (Schweiziska Folkpartiet) ”said that the minarets -- of which Switzerland has just four and which are not allowed to broadcast the call to prayer -- were not architectural features with religious characteristics, but symbolised a 'political-religious claim to power, which challenges fundamental rights.'”

Om citatet är korrekt översatt: Minareten är inte religiös arkitektur utan en symbol för politisk-religiösa maktanspråk som utmanar fundamentala rättigheter (läs: sharialagar).

Och på BBC:s hemsida kan man läsa liknande citat: "I'm not against Islam as a religion, I'm just against the minaret as a symbol of their power, taking over, conquering," said one woman. "I'm a believer, I'm a Christian and I'm not against the Muslims," insisted one man. "But I'm not for the power, that they put their rights, the Sharia, over the rights that we have here in Switzerland, the law."

Och mer: "Islamic people say it's only decorative. I don't agree. If Prime Minister Erdogan of Turkey says 'the minarets are our bayonets' that means something to me. I don't want his bayonets to be planted here in Switzerland."

Det är verkligen inte första gången som arkitektur ses som ett verktyg för reella makt-anspråk och som en symbol för reell makt. Detta är sant inte minst när det gäller kyrkans makt under årtusendena, en makt som manifesterat sig i gigantiska katedraler och basilikor. I dag är det den världsliga makten, staten och kapitalet, som för den traditionen vidare. Efter fascismens estetiska megalomani har det möjligen blivit svårare för staten att manifestera sin makt genom arkitektur, men man får ändå utlopp för detta genom att bygga nya operahus, konsthallar och idrottsarenor. Näringslivet är inte fullt lika blygsamt med sina blänkande bankpalats och mässhallar.



Om man tittar på bilden (ovan) av den minaret som startade hela den här röran är det oerhört svårt att förstå hur man i denna ganska blygsamma byggnad kan se upptakten till ett reellt maktövertagande av religiösa, militanta krafter. Jämför med vilket bankpalats som helst och fråga vilken av dessa byggnader som representerar en reell maktposition. Detta fyra-fem meter höga torn eller ett tjugo våningar högt bankpalats? Att schweizarna valt att nu i lag förbjuda minareter av detta slag genom en folkomröstning är i sig en kraftfull symbol för den paranoida skräck för ett militant islamistiskt maktövertagande som verkar prägla Europa i dag. Alla proportioner verkar ha gått förlorade i den.

Uppdatering: missa inte Dan Jönssons krönika i DN: "De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig". Och Niklas Dougherty har också ett och annat vettigt att säga i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, schweiz, minaretförbudet, minareter, islam, folkomröstning, arkitektur, moske

Idéer för förändring

Jag har börjat blogga som redaktör för Ideas for Change, en ny webbtjänst som drivs av utvecklarna bakom videotjänsten Dabber. Jag kommer att då och då skriva artiklar om demokrati, samhälle och fredsfrågor och där jag tar upp aktuella innovationer och kulturkritiska perspektiv. Först ut är en artikel om synen på det nödvändiga som utopins motor utifrån en kort video postad till Vimeo av Ryan McLean från en föreläsning av filosofen Slavoj Žižek på University of Buenos Aires som ni också kan se nedan.

Zizek On Utopia from Ryan MacLean on Vimeo.

Uppdatering: klippet är från filmen "Zizek!" (2005)

Läs även andra bloggares åsikter om Slavoj zizek, makt, utopi, dabber, demokrati, samhälle, utopism, sociologi, filosofi, zizek

SD visar sitt ansikte i kulturpolitiken

Jag har hela tiden varit säker på att Sverigedemokraterna förr eller senare skulle börja formera sig kring kulturfrågan inför valet 2010. I mina ögon måste kulturpolitiken till och med vara central för partiet eftersom dess grundfråga är frågan om svenskhet och svensk kultur. Jag blev inte heller helt förvånad att se att SD nu börjar använda Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk” i sitt partiprogram. Som jag har skrivit tidigare är jag säker på att Göran ville positionera sig i den region av det politiska landskapet där också SD huserar när han myntade sitt begrepp. Mönstret, eller den retoriska konstruktionen, är densamma i båda fallen: ”kultureliten” står mot ”folket”. SD:s formuleringar finns i deras budgetförslag för Region Skåne som kom i onsdags och den är värd att ta en närmre titt på inte minst därför att jag tror att den är vägledande för hur jag tror att SD kommer att agera även på riksplanet.

Under rubriken kultur hittar vi följande:

”Sverigedemokraterna tycker kulturella satsningar är viktiga såväl regionalt som lokalt och nationellt. Tyvärr har den svenska och folkliga kulturen och kulturarvet länge fått stå tillbaka för en liten kulturelits radikala och moderna uppfattningar om kultur.”

Hela uppdelningen mellan elit- och folkkultur är en falsk motsättning enligt min åsikt. Det som kan betecknas som elitkultur är i högsta grad baserat på en folklig kultur och vice versa. Däremot finns det en hierarkisk pyramid där det mesta av pengarna och uppmärksamheten finns i toppen. Dessutom kan vi ur ett maktperspektiv definiera flera eliter som riktar sig till olika grupper av människor i samhället. Inom musikområdet kan vi säga att opera och kammarorkestrar utgör en traditionell och ”borgerligt” inriktad kulturelit medan populärmusikens elit vänder sig till andra grupper av människor och kommer ur andra befolkningslager. Båda eliterna är sprungna ur samma konstform – musiken – och båda områdena har kontinuerliga förgreningar från toppen ned till basen. Därmed blir det förvirrande när SD fortsätter:

”I grunden är det ett demokratiproblem att viss, företrädesvis figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande, kultur brännmärks, förkastas och bannas av kultureliten, vilken istället hellre prioriterar provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk.”

Här får vi ett antal adjektiv att bolla med när figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande ställs mot provokativ och samhällsdestruktiv. För mig säger detta ingenting. Konst kan upplevas som provokativ men samtidigt vara både figurativ och ”klassisk”. Och riktigt klassiska och traditionella konstformer som exempelvis opera verkar vara avskydd av företrädare för SD. Det måste med andra ord vara så att SD har en tydlig bild för ögonen vilken typ av kultur som man anser skall lyftas fram och det skulle vara oerhört intressant att få några exempel. Vad som står helt klar när man läser vidare är att SD prioriterar satsningar på ”det svenska kulturarvet”

”Vad den svenska och skånska kulturen behöver är en långsiktig, medveten och kontinuerlig upprustning. Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk,sedvänjor, uppfattningar och traditioner. Det svenska och skånska kulturarvet bör, med anledning av dess utsatthet i dagens Sverige, prioriteras och stärkas.”

Och i det avslutande stycket står det klar att kulturpolitiken måste omdanas radikalt för att denna förändring skall kunna ske.

”Satsningar på kultur som inte ingår i vårt kulturarv bör vara självfinansierade och inte skattefinansierade. Trots en kraftigt minskad budgetram för kulturnämnden, kommer väsentliga kultursatsningar kunna få ökade anslag med ovan angivna prioriteringar. För att nå denna målsättning måste Region Skånes kulturpolitik reformeras kraftigt.”

Så SD:s kulturpolitik är fullständigt oklar så länge som man undviker att i detalj diskutera vad som är ett Svenskt Kulturarv. Och man undviker det säkert därför att man vet att argumenten skulle smulas sönder så fort man öppnade munnen eftersom det svenska kulturarvet är en konstruktion som kan fyllas med i princip vad som helst. Säkerligen är man intresserad av en form av konstnärligt uttryck som i sig skapades som en konstruktion under nationalromantiken och nyklassicismen. Säkerligen är man intresserad av historieberättande som lyfter fram vissa delar av den svenska historien och vissa konstnärliga uttryck som utan tvivel har sin motsvarighet inom andra ”nationella” rörelser på en global nivå där glorifiering av den nationella identiteten är i förgrunden. Om det är så är det verkligen anmärkningsvärt. Man föreslår helt enkelt att politikerna skall bestämma vilken estetisk inriktning som skall prioriteras.

Om man skulle göra en analogi med idrotten så skulle det vara som att säga att från och med nu prioriterar vi Bandy eftersom det är mer svenskt än något annat. Vi skall bara ha ett svenskt landslag i Bandy och inte i några andra sportformer. Allt stöd till fotboll, ishockey, friidrott eller rodd, och alla nationella förbund för dessa sporter skall tas bort eftersom det inte matchar våran syn på vad som är kulturarvet. Fråga idrottsvärlden vad de skulle tycka om en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, elitism, kultureliten, göran hägglund, sverigedemokraterna, skåne, björn söder, folket, verklighetens folk, konst
intressant

En summarisk guide till kultureliten

Det är mycket snack om eliter denna höst och inte minst om den så kallade kultureliten, som är i skottlinjen från alla möjliga håll och kanter. Dels har vi de mindre pricksäkra höftskotten från höger som "vet" att det finns en kulturelit och ungefär var den bor någonstans, men inte så mycket mer. Sen har vi dom som är mycket selektiva när de tar ut skottriktningen, vilket lätt ger uppfattningen att kultureliten består av de anställda på DN:s kulturredaktion eller någon annan misshaglig instans. Sålunda kan man få se denna kulturelit beskylld för de mest absurda saker så fort någon känner sig misshagad av någon eller något som har med kultur att göra.

Som ändå på något sätt tillhörande denna svårgripbara kulturelit, om än kanske inte på yppersta nivå, så måste jag bestämt hävda att jag inte är ute efter att beröva någon glädjen av att smittas av läsbaciller. Inte heller vill jag ”stigmatisera vänsterhänta” och inte heller blundar jag för ”kristendomens brott”. Jag har inte speciellt svårt att acceptera ”Ingmar Bergmans yttersta vilja om försäljning av inventarier och fastigheter” och jag var garanterat inte med när delar av den svenska kultureliten ”dömde ut SF-litteraturen.” Kort sagt, jag har alltid haft väldigt svårt för svepande generaliseringar och guilt-by-association. Nu verkar det inte bättre än att detta oskick har kommit till en diskussion nära mig.

Men, jag skall ändå försöka att göra ett bidrag till debatten bidra med en granska grund kategorisering av kultureliten (om den nu ens finns). Jag skulle ändå vilja definiera tre typer av aktörer på den elit-kulturella scenen (även om många, med rätta skulle hävda att rollerna ofta flyter ihop).

Kreatörerna producerar produktioner med allehanda konstinnehåll. Här finns regissörer, konstnärer, författare, musiker, dansare, filosofer och andra intellektuella, etc etc.

Agenterna säljer, finansierar eller förmedlarna kreatörernas arbete. Här finns privata såväl som statliga aktörer. Museer, teatrar, bibliotek, gallerier, agenter, inköpare, konsulter, förlag och producenter kan räknas in i det här facket. Även statliga och privata stipendiefonder och mecenater hamnar här.

Analytikerna analyserar och kritiserar kreatörernas och agenternas arbete. Här hittar vi DN:s kulturredaktion dvs kritiker och krönikörer men också historiker och allehanda experter och kännare.

Så långt tror jag att många skulle hålla med mig om själva kategoriseringen. Svårare blir det när man skall försöka att definiera vilken nivå en aktör måste agera på för att få inrangeras i kulturens ”elit” eller dess ”yppersta elit”. Här blir det mycket, mycket svårare att nå en konsensus. Ja, många skulle säkert hävda att sjäva försöket att definiera en sådan gräns är något som går emot konstskapandets natur. Att principerna för att värdera ett konstnärskap inte fungerar på samma sätt som att värdera t.ex. en idrottsmans insats. Alla försök till sådana definitioner på en institutionell nivå riskerar att skapa uppror. Att en myriad av definitioner ändå tillämpas på mikronivå och diskuteras flitigt agenter emellan är ingen hemlighet. Själv låter jag frågan tills vidare bero.

PS: Och vad har detta med makt att göra? En hel del. DS

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, makt, eliter, elit, kultureliten, dn, politik, samhälle, sociolgi, kulturdebatt, sport, idrott

intressant

Några notiser om makt och mätande

Det är länge sedan jag rapporterade om maktverktygets väl och ve. Anledningen är helt enkelt att jag inte har haft så mycket tid att utveckla det under hösten men också att antalet personer som vill mäta sin makt har varit ganska måttligt under senare tid. Om man kan konstatera något så är det att maktvärdesindexlångsamt har sjunkit under hösten från rekordnoteringen 5.91 den 22 maj i år för att nu vara nere 5.69. Därmed är hela den drastiska uppgången från i maj nu utraderad.

Däremot har jag börjat fundera på hur man kan utvidga verktyget så att mätbarheten blir mindre inriktad på den egna upplevelsen av makt, som visserligen är relevant, inte minst med tanke på att verktyget delvis syftar till att erbjuda en möjlighet att synliggöra sin makt, men inriktningen på uplevelsen av makt gör det mycket svårare att få ett jämförbart resultat.

När jag nu börjar fundera i andra banor, så handlar det delvis om att ställa upp sådana scenarion som Steven Lukes Power: a Radical Wiew är full av; scenarion där A försöker utöva makt mot B. Det är förstås inte lätt att använda sådana scenarion i en enkätbaserad mätningsprocess heller eftersom utsagan måste baseras på hur A eller B upplevde situationen.

Annat om makt just nu:

1.
Det här hittade jag på Newsdesk: "Forskningsprojektet Utbildningsvägar till makten, som är ett samarbete mellan Örebro universitet och Linköpings universitet, har fått 4,2 miljoner från Vetenskapsrådet för att undersöka vilken betydelse utbildning och folkbildning har för att nå politisk framgång i Sverige."

2.
Per Herngren har en postat en mycket intressant artikel om kropp, medvetande och motstånd på sin blogg "Civil olydnad och proaktivt motstånd" där han tar upp Paul Ricoeurs läsning av filosofen Maine de Biran teorier. Per skriver: "Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet. Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten när man flyttar, ändrar eller gör om som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre. Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet."

Vi ser ofta på maktutövning som en medveten, intellektuell och beräknande process när man i stället skulle kunna uppfatta den som en "social händelse" som inträffar under kroppens "arbete". Maktforskare är visserligen i högsta grad medvetna om att maktutövande kan vara, och ofta är, oavsiktligt eller omedvetet och i min pågående läsning av Steven Lukes måste jag konstatera att avsnitten om den omedvetna maktutövningen tillhör de mer fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, mätning, filosofi, sociologi, samhälle, politik, de biran, motstånd, materialitet, paul ricoeur

Kulturen som valfråga och konsten som symbol

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt - eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: kultur, politik, kulturpolitik, makt, val2010, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, rikskongress, pagrotsky, sahlin, intressantintressant

Nästa maktteoretiker i fokus: Robert A Dahl

När man väl har kommit in på Steven Lukes, så är det omöjligt att förbigå Robert A Dahl. Dahl blev uppmärksammad för boken "Who Governs?" från 1961 (nyutgåva 2005, adlibris, ISBN: 9780300103922) som var en studie av beslutsprocesser i New Haven, Connecticut vars resultat bekräftade Dahls tes om att den amerikanska demokratin fungerade väl och att USA inte styrdes av en makt-elit. Lukes "Power: a Radical View" är ett försök att utvidga Dahls maktbegrepp. Båda är intresserade av att kunna bekräfta maktrelationer empiriskt, det vill säga att kunna mäta makt. Dahl gjorde precis just detta i New Haven-studien genom att jämföra utfallen i politiska beslut, vem som fick igenom sina motioner och vilka som inte fick det. Utifrån en sammanställning kunde olika aktörers makt mätas. Den är med andra ord mycket intressant också i mitt arbete. Sociologiprofessorn G William Domhoff lär ha upprepat Dahls studie men dragit helt andra slutsatser. Domhoff driver för övrigt den intressanta hemsidan Who Rules America? som bland annat tar upp olika maktteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktteori, sociologi, robert dahl, steven lukes, inflytande, demokrati, samhälle, politik

intressant