Om militärismen som politisk ideologi

Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, uifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.

För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?

Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.

Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.

Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.

Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.

Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.

Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.

Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.

Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.


Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC 
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US Today

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, afghanistan, spiri, krig, fred, schalug, sipri, militär, försvar, nato, isaf, intressant?

Detta har (också) hänt...

Någon skjuter på invandrare i Malmö. En ny laserman undrar Gellert Tamas (och många med honom)? Två nya medan jag skriver detta!

Ett valuta-krig pågår uppenbarligen mellan en rad olika nationer (bl.a Kina, USA, Brasilien och EU)

Den organiserade extrem-nationalismen växer sig allt starkare i Europa och opererar igen på högsta nivå i många nationella parlament i Europa (där vissa partier t.o.m lierat sig med beväpnade miliser).

Fransmännen strjkar vilt mot ett lagförslag att höja pensionsåldern med ett par år (för ett halvår sedan strejkade svenska fartygskaptener mot höjningar av sin pensionsålder).

Den Brittiska konservativ-liberala regeringen meddelade i dag att man planerar att sänka statens utgifter med så mycket som 25% till 2014-15.

I natt läste jag nästan ut Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället.

1.

(Bland annat) detta har alltså hänt. Det ekosystem som vi kan kalla för västvärlden är i obalans, eller kanske ännu värre, på akut obestånd. Det fanns de som redan 2008 varnade för att nästa steg i den globala finanskrisens pandemiska förlopp vore att de statsmakter som betalat ut miljarder för att lösa ut de ”dåliga” värdepappren från bankerna skulle få problem med sin likviditet inom en framtid. I och med de drastiska budgetnedskärningarna i Storbritannien verkar smittan vara ett faktum.

Köpfesten för medelmedborgaren verkar med andra ord gå mot sitt slut. Utförsäljningarna av statens egendom lär däremot fortsätta till rea-pris under mottot ”allt skall bort”, fast nu motiverade av krisen som ett komplement till de ideologiska argumenten. Ännu är det inte för sent att göra en bra vinst på ett dagis, eller en bostadsrätt. Bataljoner och JAS-plan lär däremot knappast vara till salu. Däremot säkert i fortsättningen också politiker med kontakter i byggsektorn.

2.

I USA är förstås situationen något mer tillspetsad. Och diffus. Människor lämnar helt sonika sina hus till banken när lånen inte längre kan betalas tillbaka, för att bosätta sig hos släktingar eller i sin bil på någon offentlig parkering. Politiker uppmanar dem att stanna kvar i sina hus eftersom bankerna i ett slags allmän oreda, och möjligen illegalt, ”robot-stämplat” tvångsförvaltningsbeslut. Den statsmakt som tidigare uppmanat till hus-köp (av ideologiska skäl) genom stimulanser, låga räntor och avregleringar, uppmanar nu de husägare som kommit på akut obestånd att ockupera sina egna (eller möjligen före detta) bostäder. Bankerna hålls varsamt under armarna. Så knyts banden mellan politiker, husägare, banker och industrier ännu tätare samman i försöket att undvika ett totalt ideologiskt/ekonomiskt misslyckande som kan få konsekvenser för dem för lång tid framöver.

Sen finns förstås alla vi andra som ofrivilligt(?) dras ned i det träsk där dessa aktörer håller på att gräva ned sig med samma gamla verktyg som tidigare. Det ser i alla fall ut som om vi alla nu får betala i form av minskad välfärd, eller sämre konsumtions-förutsättningar, men detta är kanske inte det värsta. Det tycks också uppstå andra, i mitt tycke allvarligare, ”sidoeffekter” i den här röran.

3.

En sådan ”sidoeffekt” är den isolationism och protektionism som uppstår när alla involverade försöker skydda de tillgångar som återstår, som står i bjärt kontrast mot den globaliserings-vurm som karaktäriserade början av det nya millenniet. I Sveriges riksdag har vi nu inte bara ett parti som har sin grund i en militant rasism, utan samma parti står också för en extrem isolationism gentemot omvärlden. Den växande organiserade främlingsfientligheten hänger som jag ser det utan tvivel ihop med rädslan att förlora allt. Skräcken att någon annan kan komma att ta över huset, dottern, jobbet. Det spelar ingen roll om det i realiteten är banken som tar huset - för att du har förlorat ditt jobb - för att det företag du jobbar för förlorade storkontraktet från den amerikanske tillverkaren - för att de blev utkonkurrerade av en billigare kinesisk tillverkare – för att Yuanen är övervärderad – för att Kineserna är rädda för uppror om man börjar flyta Yuanen – för att det kinesiska ledarskiktet vill behålla maktordningen. Det är någon längre ner på hackordningen som får ta skiten.

Det är med andra ord tur att det finns de som är längre ner i hackordningen, även om de (i bland) har bättre jobb än vi, större hus och finare karriärer än vi. Eftersom vi anser att deras kultur skiljer sig från vår, är det tillräckligt för att utlösa rädslan och därmed isolationismen och rasismen. Projektet att driva ut ”de andra” passar bra som aktivitet medan skeppet långsamt sjunker under fötterna. Att sidoeffektens bieffekt blir att någon plockar fram ett vapen och börjar lägga sig i bakhåll i Malmö kanske inte alla önskade. Men så är det nu ofta med bieffekter: de är inte alltid önskade.

4.

Det är här jag vill återknyta till Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället eftersom det finns intressanta paralleller till vår egen tid. Den tar sin avstamp i den så ofta ställda frågan hur Förintelsen kunde vara möjlig och landar i uppfattningen att moderniteten gjorde den möjlig, fast med för-modern retorik och propaganda. Alla led och beslut av genomförandet av förintelseapparaten var formgivna för att vara rationella, och rationaliteten följdes och åtlyddes trots de mest absurda resultat. Den fördes till och med över på offren på ett sådant sätt att verksamheten kunde bedrivas effektivt med bara smärre incidenter.

På ett liknande sätt härskar modernismens rationalitet oinskränkt i den värld som domineras av sub-prime-lån, stimulanspaket, konkurser, bolåneräntor, utförsäljningar och nedskärningar. Marknadens byråkrati är i högsta grad modern i sin rationalitet, men retoriken förefaller snarast för-modern i sin reifiering av marknaden som subjekt (en marknad som i sina ”aktioner” och ”reaktioner” närmast tillskrivs mänskliga, individuella, egenskaper).

Baumans sätt att försöka förhindra framtida förintelser är, mycket förenklat, att försöka utveckla en moralisk vetenskap som inte står i motsats till modernismens krav på rationalitet. Möjligen är det något liknande jag söker också för den ekonomiska och politiska situation som vi står inför i dagens Europa.

I efterhand:

Strötankar och sentenser: kritik av det vetenskapliga förnuftet

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, zygmunt bauman, sociologi, ekonomi, finanskrisen, marknaden, bolån, ränta, samhälle, modernitet, rasism, sverigedemokraterna, malmö, frankrike, storbritannien

, intressant?

Bloggtips: makt och rätt

Om begreppet makt är snårigt så är verkligen inte begreppet rätt speciellt mycket enklare. Och de två tillsammans, som motsatspar, eller tydligt avgränsade filosofiska sfärer, skapar ett än komplexare ramverk. Jag kan inte påstå att jag tidigare läst någon som försökt att ställa upp dessa tv begrepp på det här sättet innan jag läste Marie Demkers (Vänstra Stranden) bloggpost i ämnet för några dagar sedan. Jag är inte säker på att jag helt håller med om hennes sätt att separera makt och rätt, speciellt i ljuset av det Foucaultska maktbegrepp som hon säger sig vara influerat av, men det tycks egentligen inte heller vara hennes poäng.

I hennes text går en klar skiljelinje mellan de båda i vad jag uppfattar som en argumentation för en mer maktkritisk, och mindre vetenskapligt neutral, statsvetenskap. Det är ett intressant argument. Nu är jag inte på något sätt insatt i statsvetenskapens väl och ve, men jag kan förstå och uppskatta argumentationen, som i mitt tycke liknar vissa andra discipliners upprop för en mer ”moralisk” vetenskap, en vetenskap som vågar utmana makten snarare än att visa största möjliga följsamhet under ”neutralitetens” flagg. Som av en händelse påbörjade jag nyss det sista kapitlet i sociologen Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det morderna samhället, som heter just ”mot en moralisk vetenskap” där han beskriver hur den vetenskapliga neutraliteten användes som ett skydd mot vetskapen om förintelsen. Neutraliteten blir i hans anklagelseakt ett moraliskt moräs. Jag kan också känna igen upprop från andra vetenskapsmän som t.ex. Immanuel Wallersten (se: Europeisk Universalism) och Pierre Bourdieu (se: Texter om de intellektuella).

Det är med andra ord en fråga som rör sig långt utanför statsvetenskapens domäner, ja, som i högsta grad berör också mitt eget yrke. Baumans (och Demkers, som jag uppfattar den) önskan om att upprätta en mer moraliskt reflekterande vetenskap kunde inte vara mer aktuell. Frågan om maktens relation till rätten lämnar jag tills vidare därhän.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, statsvetenskap, zygmunt bauman, vänstra stranden, sociologi, humanism, politik