Bomber och tolerans

Helgens bombdåd i centrala Stockholm är förstås en djupt tragisk händelse, och på flera plan. En man tar farväl av sin familj för att spränga sig till döds i ett ganska misslyckat attentat mitt i julrushen. Extremister på alla kanter vädrar morgonluft. Människor skadas, chockas och skräms. Vi har väntat på det här och är förberedda. Ritualer från tidigare bombdåd återupprepas igen. Terrorexperterna får nya uppdrag för att försöka förklara det inträffade. Imamer kallas in för att fördöma. Invandringsmotståndare twittrar ”vad var det vi sa!”

I går fick jag nog av dessa ständiga omtagningar och ritualiserade övningar, kopplade ur svensk mediarapportering av bombdådet och lyssnade i stället på BBC:s intervju med Imam Feisal Abdul Rauf, initativtagare till det interreligiösa Islamiska Centret (ofta felaktig benämnd Moské) i New York, om hans arbete med att överbrygga motsättningar mellan religioner och kulturer. Det var ett välgörande samtal att lyssna till en dag när dystopiska scenarion dominerade tankarna.

Världen har blivit lite mindre. Den komplexa globaliseringen har trängt sig på. Det krig vi för i ett annat land, långt borta, har i och med bomberna på Drottninggatan flyttat hit på allvar. Hur hanterar vi det?

Min värsta farhåga att samhället polariseras ytterligare mellan de som önskar ett tolerantare samhälle, och isolationister och våldsförespråkare. Jag vill tro att toleranta krafter kommer att mobiliseras av händelsen, men det kommer att kräva en hel del arbete, för tolerans är inte lättköpt. Att tolerera andra kräver en uppoffring på kort sikt. Den innebär att man avsäger sig en del av sin makt. Jag är för min del är mer triggad än någonsin att fortsätta det arbetet.

Rekommenderad läsning!

Arena: Perspektiv på attentaten längs Drottninggatan

Vänstra Stranden: Terrorism tillhör Europas historia

Media

DN1 DN2 DN3, SVD1 SVD2

Andra bloggare

 makt, politik, islam, sthlmbomb, självmordsbmbare, terror, tolerans

Hur dra om kringskärningarna?

Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.

I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1

Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.

I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.

För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2

I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.

Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.

1) Emmanuel Lévinas - en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610

2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381

Tidigare postningar om den andre:  

Att vara med andra, del 2
Att vara med andra, del 1

I en annan del av universum:

Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, sociologi, emmanuel levinas, xygmunt bauman, jean-paul sartre, relationsteori, tolerans, intolerans, intressant

Zizek på Södra Teatern - video

För alla er som missade den första föreläsningen av Slavoj Zizek, som genomfördes av Tankeverket på Södra Teatern den 15/11 så har min kollega Michele Masucci gjort det utmärkta jobbet att filma och ladda upp hela på Youtube i fyra delar. Enjoy the ride! Tack Michele!


Läs även andra bloggares åsikter om makt, slavoj zizek, södra teatern, politik, samhälle, filosofi, psykologi