Några gånger under debatten lyftes
frågan om tolerans egentligen bör ses som det positiva begrepp som
det ibland utmålas som. Som jag uppfattar frågan handlar den om att
man anser att tolerans inte är tillräckligt, och att den är ett
uttryck för en önskan om att tolerans från en annan person skall
innebära någonting mer - kanske ett djupare erkännande, mer empati
eller respekt från den andre.
Tolerans är dock inte, som jag ser
det, synonymt med en kärleksfull relation mellan människor, tvärtom
skulle jag säga att tolerans uppträder i relationer med människor
som man av någon anledning ogillar. Däremot kan tolerans skapa en
öppning till att lära känna, och ha meningsfulla utbyten med andra
människor, och resultatet skulle kunna bli minskade fördomar om
andra och minskat våld, ojämlikhet och förtryck.
Tolerans är med andra ord ett slags
jämviktsläge, eller en mental plattform, från vilken man kan
fortsätta att utforska andra som är olik en själv, istället för
att visa aggression, eller försöka förskjuta dem. Om man kan uppnå
en tolerant relation mellan två parter som har svårt för varandra
finns en möjlighet att den relationen kan fördjupas, eller inte.
Den kan ju också innebära att jämviktsläget stabiliseras, och att
man nöjer sig med att leva i fredlig samexistens.
Frågan om huruvida tolerans är
tillräckligt handlar, som jag ser det, också om hur relationen
mellan den tolerante och tolererade såg ut innan det toleranta
jämviktsläget uppnåddes, och hur långt man är beredd att gå i
sin relation till andra. Jag blir tvungen att amatör-psykologisera
lite här om ni ursäktar. För en person som har utsatts ofta för
intoleranta handlingar kanske tolerans kan vara en befrielse. Någon
som redan har djupa och innerliga relationer till andra människor
kanske upplever att bli tolererad som fattigt och närmast kränkande.
Tolerans kan också vara något vi
använder oss av i mötet med andra människor i vår vardag. Vi
kanske inte gillar vissa människor i vår omgivning men vi tillåter
dom att ta sin plats, och uttrycka sig som de vill, så länge de
inte orsakar lidande för andra. Man kan kanske kalla det för
”vardagstolerans”. Här är det inte frågan om huruvida tolerans
är tillräckligt, utan det är snarare nödvändigt för att vi
skall kunna leva ihop med varandra i ett samhälle.
Till sist skulle jag vilja komma till
frågan om tolerans och makt. I bland kan jag tycka att man väver
ihop de båda begreppet på ett sätt som gör diskussionen onödigt
komplicerad. Därmed inte sagt att makt är oviktigt när man pratar
om tolerans och intolerans, tvärtom! Om den som kan sägas ha mer
makt bestämmer sig för att vara intolerant så kan lidandet för
den som utsätts för intolerans och har mindre makt bli desto
större. Man skulle kunna säga att om vår utgångspunkt är att vi
vill undvika lidande och förtryck så är kravet att vara tolerant
större på den som har mer makt. Den som har mer makt har också
troligen större möjligheter att erbjuda något mer än det status
quo som det toleranta jämviktsläget erbjuder: till exempel större
jämlikhet eller acceptans, mer respekt, etc.
Min poäng här är ändå att makt och
tolerans, även om de båda kan användas tillsammans, är två
helt skilda begrepp, som i grunden betyder olika saker. Makt handlar
om inflytande och möjlighet att kunna genomföra saker, tolerans
handlar om hur vi beter oss mot andra människor och grupper av
människor som vi upplever som olika oss. Om det är rättvisa och
jämlikhet som står överst på vår agenda bör vi kanske tala mer
om makt och hur den kan distribueras på ett bättre sätt, än om
tolerans.
Andra bloggare om makt, tolerans, mr-dagarna, göran greider, forum för levande historia, intolerans, humanism, Postat till intressant
0 comments:
Post a Comment