Makt som metafysik och mätbar enhet

Till S från en vän: släpp makten, släpp sargen

2012-01-22T08:33:00.000-08:00

Jag, som många andra, har följt Socialdemokratins irrfärder med förundran. Förargats över mediedrevet, senstationsjournalistiken och hur PR-byråer framgångsrikt försökt dra partiet åt höger. Och precis som tusentals andra undrat vad som egentligen är fel och varför den här historien biter sig kvar. Kanske handlar det om att det kittlar att se ett tidigare så dominerande parti gå under och gå till historien. Det har ungefär samma sensationsvärde som en kantrad lyxkryssare. Det handlar kort sagt om makten och härligheten.

Det paradoxala är att tvärtom vad man kunde tro av skriverierna så är S ett i högsta grad vitalt parti som fortfarande samlar en stor del av den svenska väljarkåren. Partiets nedgång i de senaste valen är visserligen stort men sker från historiskt höga nivåer. Problemet verkar vara att få inom S accepterar att spela andrafiolen i svensk politik. Det pratas mycket om ideologisk förnyelse och samling men i själva verket tycks det forna makinnehavet vara ett spöke som sätter stopp för all förnyelse. Det är viljan till makt som i sig själv är målet – och det stora problemet, som jag ser det.

Man kan argumentera att utan makt kan man inte genomdriva sin politik. Men hur länge kan man behålla en väljarbas utan att förnya sin politik? Som jag ser det, rent generellt, finns det alltför stort fokus på maktinnehavet i svensk politik, men Socialdemokratin tar nog ändå priset när det kommer till att stirra sig blind på sin tidigare makt. "It's about the power, stupid" skrev en svensk socialdemokratisk bloggare under den intensiva eftervalsanalysen efter förra valet (jag har försökt hitta den uppmärksammade artikeln utan att lyckas). Om S bara fick makten skulle allt annat lösa sig.

Genom att envist hålla fast vid föreställningen att man är ett parti som borde vara vid makten och genom att hålla fast vid sina traditioner urholkar man i stället möjligheterna att nå den makt man så hett önskar.

Innan jag går vidare kanske jag ska säga att jag inte är Socialdemokrat och att jag aldrig röstat på S. Vi kan säga att jag är en vän som vill väl. Som sådan vill jag säga: släpp tanken på makten! Och försök inte återfå den till varje pris. Ju mer ni koncentrerar er på maktinnehavet och på att tillsätta de som kan garantera maktinnehavet, ju mer kommer er makt att krympa. Fokusera i stället på att förnya politiken och att bedriva den utan tanke på makten. Sluta med martyrskapet och att skylla på medierna. På det sättet vänder man inte båten. Det är dags för socialdemokratin att smutsa ner händerna.

Vad ska då förnyelsen bestå av? Det är inte min sak att föreslå, men jag tycker att Peter Weiderud, som är ordförande Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen), adjungerad i Socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelse, har skrivit det kanske skarpaste inlägget i den här frågan hittills på DN Debatt. Här är några bra citat:

Även om valet 1991 utgör en synlig brytpunkt, är resan till dagens kollaps lång och präglad av många faktorer. Kalla kriget och det alliansfria Sveriges särställning tog slut, ekonomins globalisering har förändrat förutsättningarna för traditionell konjunkturpolitik och påskyndat en omfattande strukturomvandling. Urbanisering, utbildningsnivå, resande och kommunikationer påverkar också människors sätt att tänka och leva. Dagens väljare är mer internationella, mer miljömedvetna, mer jämställda, mer självständiga, mer toleranta – kort sagt mer vänster – men inte självklart socialdemokrater.

I samhällsförändringens ljus har bilden av socialdemokratin blivit mer konservativ. Vi framstår som mer stolta över gårdagen än nyfikna på framtiden. Vi värnar, snarare än bygger nytt. Partiets intressestruktur gör det svårt för de människor som flyttar runt i landet för att utvecklas med hjälp av jobb och utbildning, att engagera sig. Våra företrädare utses bland dem som blivit hemorten trogen. Vi attraherar inte längre de bästa politiska tjänstemännen. Vi har tappat i jämställdhet, modernitet och pluralism. Den positiva spiralen av självförtroende och framåtblickande byts mot osäkerhet, ängslan och inåtblickande.

...

Den viktigaste uppgiften för en ny partiledare är att leda partiet in i framtiden. Arbetet kräver djup förankring i socialdemokratins idétradition, men samtidigt förmåga att förstå den frihetslängtan som finns både hos den nya underklassen, ofta med utomeuropeisk bakgrund, och en ansvarskännande urban medelklass.

Detta kräver självförtroende och en analysförmåga som bäst erövras med gedigen utbildning. Det kräver ledarskapserfarenhet och internationell kunnighet. Rejäl erfarenhet från annat än politiska uppdrag är en bra hjälp för att söka nya lösningar både organisatoriskt och politiskt.

Mer läsning:
S tappar 100.000 väljare till V på 14 dagar

Läs även andra bloggares åsikter om makt, sociademokratin, s, håkan juholt, vu, socialdemokraterna, politik, per nuder, Peter Weiderud, mediadrev, prime pr

De mest maktlösa – en bättre lista?

2012-01-21T07:20:00.000-08:00

Martin Aagård gör ett försök att göra en lista över de mest maktlösa i det svenska samhället i dagens Aftonbladet, men misslyckas tyvärr kapitalt. Det känns inte som om han har tagit sin uppgift på allvar utan i stället försökt att göra en lista utifrån de personer och händelser som förekommit i media på senare tid. Det blir både tandlöst och rätt stötande. För om vi skall prata om vilka som verkligen är mest maktlösa så platsar sannerligen inte Nyamko Sabuni, Ulf Adelsohn och knappt ens de Thailändska bärplockarna.

Ska man ändå skall försöka göra en lista över de tjugo mest maktlösa grupperna i det svenska samhället så tror jag att den skulle se ut ungefär så här (med de mest maktlösa överst i listan). Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av den här listan. Den är inte på något sätt ”sann”. Och det handlar inte om att peka ut någon grupp eller person. Men jag tror faktiskt att den ger en lite bättre bild av maktlöshet än den som Martin Aagård presterar. Ni får gärna kritisera den, lägga till, dra ifrån eller anmärka på formuleringar

Uppdatering: listan nedan är uppdaterad (22/1 kl 14:30) och omfattar nu de 30 mest maktlösa grupperna i dagens Sverige. Jag kom på några som borde läggas till i gruppen (t.ex. slavarbetare och flyktingar i väntan på asyl).

1. Kliniskt döda
2. Hjärndöda
3. I koma
4. Spädbarn (0-2 år)
5. Barn 2-8 år
6. Gravt förståndshandikappade
7. Gravt fysiskt sjuka och inlagda
8. Gravt mentalt sjuka och omhändertagna
9. Gravt fysiskt handikappade
10. Gårdsdjur
11. Husdjur
12. Omyndigförklarade
13. Intagna (lägst i de intagnas hierkarki)
14. Inspärrade (av familj)
15. Kidnappade
16. Mentalt sjuka (svår sjukdom, omhändertagna)
17. Hemlösa
18. Barn 8-12 år
19. Slavarbetare (inkl. prostituerade)
20. Flyktingar i väntan på asylbeslut
21. Papperslösa (utan arbete)
22. Gravt nakotikaberoende
23. Gravt alkoholiserade
24. Kroniskt sjuka (svår sjukdom, inlagda)
25. Fattiga (under gränsen för existensminimum)
26. Intagna
27. Svårt fysiskt funktionshindrade (ej inlagda)
28. Papperslösa (med arbete)
29. Arbetslösa (utan a-kassa)
30. Kroniskt sjuka (utförsäkrade)

Hur många är maktlösa i Sverige?

Här är lite statistik som kan hjälpa till att bringa ljus till den frågan. Jag fyller på efterhand som jag hittar fler siffror. Enligt siffrorna nedan kan man uppskatta antalet maktlösa till cirka 1,5 miljoner människor, eller hela 16% av befolkningen. Notera att jag har uteslutit gårds- och husdjur ur den beräkningen.

Enligt SCB är ca 1,3 miljoner svenskar under 13 år.
Enligt Socialstyrelsen (2006) är 17.800 personer hemlösa i Sverige.
Ca 0.5% av Sveriges befolkning (45.000 personer) har en måttlig eller grav utvecklingsstörning (lul.se). Hur många av dem som är barn och hur många som har en grav utvecklingsstörning har jag inte hittat.
Enligt CAN är antalet tunga alkoholmissbrukare i Sverige mellan 50.000 och 100.000 och antalet tunga narkomaner ca 29.000 (se också missbruksutredningen). Troligen ingår många av de hemlösa i de här grupperna.
Uppskattningsvis uppehåller sig mellan 10.000 och 35.000 papperslösa i landet idag enligt Vård för alla. Papperslös. Hur många av dem som är arbetslösa har jag ingen statistik på, men det torde vara merparten.

Andra som skrivit om listan i Aftonbladet:

Peo Wagström är kritisk till övningen (av i stort sett samma skäl som jag)
Andreas är mer positiv.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktlöshet, martin aagård, listor, makthavare

Nyårslöfte 2012: världsfred

2012-01-06T05:05:00.000-08:00

Jag vet, att försöka skapa fred ihela världen under ett år är ett ganska uselt nyårslöfte. Intenog med att det är svårt i praktiken (och speciellt för en ensamkonstnär med begränsade resurser), frågan är också om det ens ärönskvärt i en värld där människors säkerhet helt uppenbartbehöver försvaras mot diktatorer, frifräsande säkerhetstjänsteroch narkostaters vilt skjutande vapenmän. Trots dessa invändningarkan jag inte tycka annat än att världsfreden borde få något slagsupprättelse efter alla dessa århundraden av ritualiserat dödande imaktens och folkens namn. Och kanske är tiden mogen i och med attantalet väpnade konflikter minskar i världen och att de blir mindredödliga?

Trots mina låga förväntningar påatt faktiskt kunna åstadkomma världsfred under detta år så tänktejag ändå sätta igång och titta på om det finns människor ochorganisationer som faktiskt tar ordet världsfred i sin mun, vad de säger ochskriver och vilka förslag de har att komma med. Men framför alltvad de gör för något för att förverkliga den drömmen. Ni kanförstås följa efterforskningarna här på bloggen.

Jag har förstås tjuvstartat arbetetredan. Det här är liksom inte en nyck framkallad av rikliga mängdernyårsskumpa utan ett arbete som jag övervägt att ta mig an underen längre tid. Redan under tiden med SOC (konstnärsgruppen)föreslog jag att vi skulle skapa fred mellan Israeler ochPalestinier. Jag har deltagit i dialogmöten om kulturens roll ikonflikthantering och börjat införskaffa litteratur på temat,gjort ett förslag till ett globalt krigsminnesmärke och är numeraockså stolt medlem i Svenska Freds. Så incitamenten ochindikationerna finns där redan.

Jag har än så länge inte en susningom hur jag ska påbörja jobbet, men jag antar att det löser sig närjag börjar att nysta i saker och ting. En sak är i alla fall klaroch det är att ni kommer att kunna följa arbetet här på bloggen.

God fortsättning!

Andra bloggares åsikter om makt, krig, fred, nyårslöften, konst, soc, svenska freds

En onsdag på Utrikespolitiska institutet

2011-12-18T08:46:00.000-08:00


Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui), Johanne Hildebrandt (journalist), Björn Holmgren (Swedepeace)


Karin Stenström (m), Kent Härstedt (s), Nathalie Besèr (ui)

Jag har tidigare skrivit om militärism som ideologi och om hur politiker och media i Europa och USA verkarvara vara oförmögna att se alternativ till militära lösningar när det gäller att hantera konflikter.

I Libyen-krisen följer media densvenska militära insatsen som vore det ett idrottsevenemang vibevittnade (DN, Ny teknik), men tenderar att som i fallet med Afghanistan att heltglömma bort de insatser som görs av svenska hjälporganisationer, t.ex. Svenska afghanistankommitten, utan något som helst stödfrån ISAF-styrkorna. Alltför få svenska politiker tycks vara intresseradeav att på allvar, och i praktiken, vilja arbeta för fredligalösningar på omvärldens konflikter genom att agera part i fredsförhandlingar.

Jag fick den här bilden bekräftadefter att ha varit på ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet(UI) i onsdags. Seminariet, som var ett samarbete mellan UI ochSvenska Freds och Skiljedomsföreningen (SFSF), försökte ringa invilka möjligheter som finns att ingripa i konflkter på ett tidigtstadium (”early warning”) innan de eskalerar, och se vilkaväpnade konflikter som skulle kunna blossa upp i världen under2012, detta med anledning av att SFSF precis givit ut en rapport om detta kallad Utblick 2012. I panelen satt politiker, forskare, journalister ochföreträdare för fredsorganisationer, samt SFSF ordförandeChristoffer Burnett-Cargill och UI:s rådgivare Nathalie Besèr, som modererade samtalet.

S-riksdagsmannen Kent Härstedt uttryckte en frustration över att så lite händer på den här fronten i regering och riksdag. Han berättade t.ex. attSverige under den senaste tioårsperioden flera gånger blivittillfrågad om att medla i pågående konflikter(Filippinerna, Södra Thailand och Sri Lanka togs som exempel) menatt man alltid tackat nej. Någon påpekade att i fallet med Södra Thailand bodde tilloch med ledarskapet för den gerilla som var en av de stridandeparterna i Göteborg vilket borde ha underlättat samtalen. Men icke, parterna fick nobben. Härstedt menade att han inte kunde senågonstans i världen där sverige var aktivt på det här områdeti dag och att ointresset finns både hos allianspartierna och i oppositionen.

Svenska freds ordförande ChristofferBurnett-Cargill, i sin tur, menade att det är anmärkningsvärt attsvenska politiska institutioner i dag inte har en tydlighandlingsplan för hantering av konflikter på fredlig väg.

Det saknas däremot intekunskap om hur man kan få indikationer på att en konflikt är påväg att eskalera och flera i panelen tog upp detnationsöverskridande samarbetet FAST (som lades ned 2008) där forskare och akademikerfrån 25 olika länder tillsammans samlade in och analyserade datasom kunde skräddarsys för olika aktörer, t.ex. stater.

Å andra sidan, pekade någon ut, finnskonflikthantering inbyggd i vissa biståndsprojekt, som enförutsättning för att kunna genomföra dem.

På det akademiska området, när detkommer till datainsamling och analys av konflikter och vapenhandelligger Sverige fortfarande långt framme med världsledandeinstitutioner som SIPRI och den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet, och det finns personer i Sverige,som Peter Wallensteen, som har stor erfarenhet och kunskap ommedlingssituationer, men inom politiken verkar man i de flesta lägerhelt ignorera de rop på hjälp som kommer från omvärlden och denkompetens som finns inom landet. Vi bryr oss inte ens längre om attbidra med trupp till FN:s fredsbevarande operationer (bara 21 av 84.000 FN-personal i detta avseende är svenskar enl. Aron Modig (kdu)).

Detta ointresse skickar signaler till omvärlden är att vi har accepterat de doktriner som förespråkarmilitär (”humanitär”) intervention och regimskifte medvåld och att vi inte (längre) är intresserade av några andraalternativ att lösa konflikter på i vår omvärld. I mina ögon ärdet en sorglig utveckling att vi skyndar att mobilisera när NATO skramlar med vapnen men förhåller oss kallsinniga till länder och parter som faktiskt vill ha fred med varandra.

Hur kunde det bli så? Kanske hardet att göra med polariseringen i västvärlden efter den 11september att göra (”Den som inte är med oss är emot oss”), men inte ens det är en bra förklaring till att Sverige konsekventtackar nej till att ta medlingsuppdrag och i stället bollar dessavidare till Finland och Norge. Kanske är det en ekonomisk fråga somstyrs av kärleken till marknaden mer än något annat - en känslaav att delta i militära operationer ledda av NATO är en bättreaffär (vi får exportera mer vapen och använda de vi redan har) ochdärmed mycket sexigare än att avsätta en liten summa pengar för att sätta ett litet team på att skapafred i en avlägsen region trots att de ekonomiska vinsterna troligen ilängden blir större.

mer läsning:
Om seminariet på Swedepeace hemsida

Andra bloggar om makt, fred, krig, konflikt, militärism, ideologi, politik, konst, intressant

Två och en halv månader med Tolerera

2011-12-01T13:49:00.001-08:00

För två och enhalv månad sedan släpptes Tolerera (webbverktyget) – somär ett enkelt test som försöker mäta om du är så tolerant(eller intolerant) som du vill vara – i samband med utställningenPK på Forum för Levande Historia i Stockholm. Tolerera visasi utställningen och på nätet där testet bland annat används somförarbetsmaterial för de gymnasieklasser som deltar i Forum förlevande historias workshops.

Den 1 december 2011kl 14.00 hade testet legat ute i 76 dagar och hela 874 mätningarhade då gjorts. Den här korta ”rapporten” sammanfattarresultatet.

Om Tolerera

Tolerera ärbyggd på en vidareutveckling av den egenutvecklade webbapplikationsom jag konstruerade år 2006 för det pågående projektMaktverktyget. Till skillnad från Maktverktyget, somresulterade i ett maktvärde, så skapar Tolerera i tremått, eller index: ett som indikerar hur tolerant du är och ett somvisar på dina ideal - hur tolerant du vill att du själv ochomvärlden skall vara. Det tredje indexet jämför tolerans- ochidealpoängen. Om dessa ligger nära varandra – det vill säga omidealet matchar toleransen - får man ett högt slutresultat.

Det är alltsåviktigt att notera att Tolerera inte i första hand försöker mätaen persons tolerans eller intolerans utan fokuserar på balansenmellan de förväntningar om tolerans som en person har på sig självoch samhället, och hur man upplever sin tolerans i praktiken. Detska också noteras att det är jag som har skapat testets frågor,svar och poängsättning och att det därför baseras på minauppfattningar.

En annan skillnadmellan de båda applikationerna är att i Tolerera utelämnasde ”hårda” frågorna (kön, ålder, utbildning, etc.) urpoängberäkningen, men sparas för att kunna göra framtidajämförelser mellan olika grupper.

Ändringarna ökarförstås komplexiteten i verktyget och gör möjligen resultatet mersvårtolkat – men ger också fler möjligheter att bearbeta ochanalysera informationen.

Vilka har gjortmätningarna?

60% har gjorts avpersoner under 20 år, 53% har gjorts av kvinnor och 91% av personerboende i Västeuropa. 38% har uppgivit studieförberedandegymnasielinje som högsta genomförda eller pågående utbildning,och 33% har uppgivit universitets- och/eller högskoleutbildning.

Hur upplever desin egen tolerans?

En mycket stormajoritet av de som gjort testet upplever sig själva som toleranta.Hela 93,3% svarar tycker att de har lätt för att tolerera andra somde upplever som olika dem själva. 40% svarar ”ja, med visstvekan”.

Ca 90% av alla somgenomfört mätningen instämmer helt (ca 70%) eller delvis ipåståendena att alla människor är lika värda och har rätt attorganisera sig politiskt, utöva sin religion eller gifta sig med vemman vill.

Så långt ärresultatet väldigt entydigt – ca 7 av 10 upplever sig som myckettoleranta och stödjer helhjärtat grundläggande mänskligarättigheter. 9 av 10 kan anses vara ganska eller mycket toleranta.

Mindre entydiga blirsvaren när man kommer till de frågor som handlar om tolerans ipraktiken - hur man beter sig, och vill bete sig, mot andra. Tvåintressanta frågor i sammanhanget är de som handlar om var mansätter gränsen för när det är lätt eller svårt att tolereraandra som är olika en själv. Det visar sig t.ex. att bara 25%tycker att de har mycket lätt att tolerera andra från hela världen.Ungefär lika många, 24%, har lätt att tolerera sina närmastefamilj och vänner och drar sin gräns där. 31% tycker att de intehar svårt att tolerera några speciella grupper eller åsikter medanhela 28,9% anser att de har svårare att tolerera andra personer ochgrupper med en annan politisk ståndpunkt än deras egen. 15% ansersig ha svårare att tolerera personer eller grupper med en annanreligion.

När vi såslutligen kommer till frågor som rör den svarandes ideal så anser15% att samhället skall vara extremt tolerant och 49,9% attsamhället skall vara mycket tolerant, jämfört med och ca 10% somvill att samhället skall vara lite tolerant eller inte tolerantalls.

71,6% vill bli mertoleranta (34% med viss tvekan) och 70,5% är kan tänka sig attgenomföra ett aktivt arbete för att bli mer toleranta.

Hur skall resultatet tolkas?

Av de som använtverktyget kan man säga att 9 av 10 kan anses vara ganska ellermycket toleranta. medan 7 av 10 upplever sig som mycket toleranta ochstödjer helhjärtat grundläggande mänskliga rättigheter.

Man kan alltså sägaatt uppfattningen om den egna toleransen är ganska optimistisk, mennär man får frågan var gränsen går när det är lätt atttolerera andra tycks valet att vara tolerant inte längre vara likasjälvklart. Mest uppseendeväckande är kanske att så många som29,8% av de svarande tycker att det är svårt att tolerera andra meden avvikande politisk åsikt. Bara 3 av 10 anser att de har lätt atttolerera alla oavsett grupptillhörighet eller relationsnärhet

Resultatet avmätningarna visar också en optimism när det gäller idealen ochförväntningarna på samhällets tolerans och hur man ser på sinegen framtida tolerans. Hela 7 av 10 vill bli mer toleranta (ja ellerja, med viss tvekan) och är dessutom beredda att arbeta för att blidet. Denna bild upprepas när man tittar på hur de olika indexenförhåller sig till varandra. Indexet för ideal, d.v.s hur manvärderar mänskliga rättigheter och hur tolerant man vill attsamhället/omvärlden skall vara är lite högre än det som visarhur tolerant man anser sig vara (6.35 av 10 möjliga respektive 5.75av 10 möjliga. 10 indikerar extrem tolerans).

Det skall däremotnoteras att skillnaden mellan ideal och tolerans (det s.k.Tolerans/Ideal Balans Indexet) är väldigt liten. Vid mättillfälletvar det 8.94 av 10 möjliga vilket får betecknas som en mycket högnivå av samstämmighet. Kanske är denna sammstämmighet mellanideal och upplevd tolerans det som är mest uppseendeväckande. Detverkar som om de flesta som använt verktyget anser att de är såtoleranta (eller intoleranta) som de vill vara.

Om tolerans och makt, del 2 – är tolerans tillräckligt?

2011-11-15T12:14:00.001-08:00

Gårdagens paneldebatt på Kulturhuseti samband med MR-dagarna var både välbesökt och dynamiskt. GöranGreider modererade debatten med säker hand och stort hjärta införett fullsatt Klarabio. Samtalet utgick från frågan om att varaeller inte vara politiskt korrekt men vandrade sedan in på frågorsom rör intolerans, tolerans, rasism och om utställningen PK påForum för levande historia, som också arrangerade evenemanget.

Några gånger under debatten lyftesfrågan om tolerans egentligen bör ses som det positiva begrepp somdet ibland utmålas som. Som jag uppfattar frågan handlar den om attman anser att tolerans inte är tillräckligt, och att den är ettuttryck för en önskan om att tolerans från en annan person skallinnebära någonting mer - kanske ett djupare erkännande, mer empatieller respekt från den andre.

Tolerans är dock inte, som jag serdet, synonymt med en kärleksfull relation mellan människor, tvärtomskulle jag säga att tolerans uppträder i relationer med människorsom man av någon anledning ogillar. Däremot kan tolerans skapa enöppning till att lära känna, och ha meningsfulla utbyten med andramänniskor, och resultatet skulle kunna bli minskade fördomar omandra och minskat våld, ojämlikhet och förtryck.

Tolerans är med andra ord ett slagsjämviktsläge, eller en mental plattform, från vilken man kanfortsätta att utforska andra som är olik en själv, istället föratt visa aggression, eller försöka förskjuta dem. Om man kan uppnåen tolerant relation mellan två parter som har svårt för varandrafinns en möjlighet att den relationen kan fördjupas, eller inte.Den kan ju också innebära att jämviktsläget stabiliseras, och attman nöjer sig med att leva i fredlig samexistens.

Frågan om huruvida tolerans ärtillräckligt handlar, som jag ser det, också om hur relationenmellan den tolerante och tolererade såg ut innan det tolerantajämviktsläget uppnåddes, och hur långt man är beredd att gå isin relation till andra. Jag blir tvungen att amatör-psykologiseralite här om ni ursäktar. För en person som har utsatts ofta förintoleranta handlingar kanske tolerans kan vara en befrielse. Någonsom redan har djupa och innerliga relationer till andra människorkanske upplever att bli tolererad som fattigt och närmast kränkande.

Tolerans kan också vara något vianvänder oss av i mötet med andra människor i vår vardag. Vikanske inte gillar vissa människor i vår omgivning men vi tillåterdom att ta sin plats, och uttrycka sig som de vill, så länge deinte orsakar lidande för andra. Man kan kanske kalla det för”vardagstolerans”. Här är det inte frågan om huruvida toleransär tillräckligt, utan det är snarare nödvändigt för att viskall kunna leva ihop med varandra i ett samhälle.

Till sist skulle jag vilja komma tillfrågan om tolerans och makt. I bland kan jag tycka att man väverihop de båda begreppet på ett sätt som gör diskussionen onödigtkomplicerad. Därmed inte sagt att makt är oviktigt när man pratarom tolerans och intolerans, tvärtom! Om den som kan sägas ha mermakt bestämmer sig för att vara intolerant så kan lidandet förden som utsätts för intolerans och har mindre makt bli destostörre. Man skulle kunna säga att om vår utgångspunkt är att vivill undvika lidande och förtryck så är kravet att vara tolerantstörre på den som har mer makt. Den som har mer makt har ocksåtroligen större möjligheter att erbjuda något mer än det statusquo som det toleranta jämviktsläget erbjuder: till exempel störrejämlikhet eller acceptans, mer respekt, etc.

Min poäng här är ändå att makt ochtolerans, även om de båda kan användas tillsammans, är tvåhelt skilda begrepp, som i grunden betyder olika saker. Makt handlarom inflytande och möjlighet att kunna genomföra saker, toleranshandlar om hur vi beter oss mot andra människor och grupper avmänniskor som vi upplever som olika oss. Om det är rättvisa ochjämlikhet som står överst på vår agenda bör vi kanske tala merom makt och hur den kan distribueras på ett bättre sätt, än omtolerans.

Andra bloggare om makt, tolerans, mr-dagarna, göran greider, forum för levande historia, intolerans, humanism, Postat till intressant

I morgon paneldebatt

2011-11-13T15:25:00.001-08:00

I morgon kommer jag att sitta i en paneldebatt som en av programpunkterna i MR-dagarna på Kulturhuset med titeln "Att vara eller inte vara politiskt korrekt – P.K". Deltar gör jag och mina kollegor i utställningen P.K.- en utställning om intolerans på Forum för levande historia: Elisabeth Olsson Wallin och Andrea Hvistendahl samt Andreas Richter, Peeter Boldt-Christmas från Täby Enskilda gymnasium och Therése Jonsson Rosengren från Hantverksakademin. Moderator för samtalet Göran Greider och arrangör är Forum för levande historia. Det hela utspelas på Klarabio i Kulturhuset kl 13.30 och om ni är med på MR-dagarna ska ni förstås titta in.

PK, Politisk korrekthet, är inte ett lätt begrepp att tampas med. För att förbereda mig lite har jag i dag läst de utmärkta essäer om PK av skribenterna Stefan Jonsson, Göran Greider, Dilsa Demirbag-Sten och Niklas Ekdahl som finns att hämta på Forums hemsida i PDF-format. Här får jag lära mig att PK varken kan betraktas som begrepp eller term, som Göran Greider skriver.

Men vad är det där [politiskt korrekt] för uttryck? Det är inte ett begrepp, för det finns ingen fast definition på det och det är lika vilseledande att kalla det för en ”term”, eftersom det ger en illusion av att det skulle beteckna något ganska avgränsat. I dagsläget, vare sig vi talar om Sverige eller USA, ges det nästan alltid en nedsättande innebörd av den som uttalar det. Positivt laddat hittar man det istället i varianten ”politiskt inkorrekt”, det är en egenskap som man i kulturkonservativa eller direkt främlingsfientliga kretsar kan skryta med.

Så hur ska uttrycket ”politiskt korrekt” definieras? Göran Greider igen:

För den europeiska högern och i synnerhet de främlingsfientliga rörelserna i Europa betyder det helt enkelt följande: ”etablissemangets och eliternas falska värderingar, som inte får ifrågasättas, trots att de driver samhället mot ekonomisk och kulturell kris.” Den amerikanska högern betonar nog i sin definition det kulturella mer än det ekonomiska. För en ordinär vänsterliberal i Sverige betyder det: ”värderingar som erkänner olika minoriteters rättigheter och tar ställning mot rasismen”. För radikala socialister betyder det: ”värderingar som erkänner olika minoriteters rättigheter men också kräver ekonomisk jämlikhet eftersom bara det i längden kan utradera rasism och minoritetsförtryck.”

I avslutningen på Stefan Jonssons essä sätter han, som jag ser det, fingret tydligt på varför man använder begreppet:

Uttrycket politiskt korrekt är ett uttryck som i alla lägen värnar det bestående. Föga förvånande är det därför också ett uttryck som framför allt de använder, som gynnas av den bestående ordningen. När det inte längre finns några goda argument för att dagens Sverige ska diskriminera svarta eller kvinnor då kan diskrimineringen ändå fortsättas och ursäktas genom att peka ut anti-diskriminering som politiskt korrekt.

När det inte finns några goda argument mot att vi ska spara energi och respektera andra religioner än vår egen då kan energisparande och religiös tolerans ändå avfärdas som politiskt korrekt. Eller för att uttrycka det drastiskt: när det inte finns goda argument för att vi ska vara intoleranta, då kan intoleransen ändå upprätthållas genom att själva toleransen - mot oliktänkande, minoriteter, romer, svarta, homosexuella och andra - avfärdas som politiskt korrekt. Eller än mer tillspetsat: när det inte längre finns goda argument för att vi ska vara onda, då kan vi ändå fortsätta vara det genom att utpeka godheten och solidariteten som politiskt korrekt.

Det finns förstås mycket mer att säga om PK. Det här var bara några lösryckta, men ändå talande, citat. Jag rekommenderar verkligen att ni läser alla artiklarna. Jag har förstås en egen uppfattning om begreppet, men den får jag återkomma till en annan dag. Nu är det dags att stänga butiken.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, samhälle, pk, politiskt korrekt, mr-dagarna, forum för levande historia, stefan jonsson, göran greider, kulturhuset, kultur

”Döda bögarna!” - om ett aktuellt konstverk som träffar hårt

2011-11-12T11:34:00.001-08:00

Igor Grubićtvå-kanaliga videoinstallation EastSide Story är som ettknytnävsslag mitt i ansiktet. Inte bara bildligt talat utan ocksåbokstavligt. Den ena skärmen visar dokumentärt material (blandannat från mediakanalen B52) från ett försök att genomföra enmarsch för homosexuellas rättigheter i Belgrad 2001 som spårar urfullständigt när ”fascister, klerikala nationalister ochfotbollshuliganer” lyckas bryta upp marschen och ge sig på bådepolis och marschdeltagare. Bilderna visar ett rått hat och ettbrutalt våld, filmat på ett oerhört närgånget sätt. Människorsparkas sönder och samman. Andrar bönar och ber polis och militärom hjälp. Poliser träffas av gatsten och försöker mota bortfascisterna med salvor i luften från sina AK-47:or. Horder med ungamän skanderar: ”döda bögarna!” På den andra videon visas”dansinterventioner” på de platser där våldet bröt ut. Det ärinte lätt att följa dansarnas rörelser. Våldets intensitet ryckerständigt blicken tillbaka till de dokumentära bilderna.

När jag till slut lämnar videoverket så är det med en blandning av sorg, raseri och oroinombords. Och med en fråga. Är detta den verklighet vi är på väg mot också här iNorden? De blodtörstiga folkmassornas okontrollerade våld? Jag trordet inte, vill inte tro det, samtidigt som Anders Behring Breiviksfruktansvärda dåd på Utöya, och Malmö-skytten (och andra föredom) redan har visat att den här typen av vad man kanske kan kalla”fascistiskt” våld mot civilpersoner tycks bevisa motsatsen. Ochdet är skrämmande, inte bara ur en allmänmänsklig och generelltmänniskorättslig synvinkel – scenerna från Belgrad berör migpersonligen. Inte bara för att jag känner och sympatiserar med de som är särskilt utsatta. Jag tillhör visserligen inte själv någon särskilt utsattgrupp i samhället, men jag skulle kunna hävda att jag ären del av det som Göran Hägglund en gång kallade den ”radikalaeliten”. Också konstnärer av alla de slag: författare,bildkonstnärer och musiker, och intellektuella - ja alla med ettslags ”humanistisk” agenda tendererar att få betala ett högtpris när det är dags för kulturell rensning. För mig handlardärför mångkultur ocksåom möjligheten att leva i ett kulturellt sett pluralistiskt samhälle där ocksåmin typ av åsikter och verksamhet har rätt att existera.

EastSide Story visas iutställningen Psychosis, Part 1: I WillNever Talk About the War Againpå Färgfabriken i Stockholm, som för övrigt innehåller flera braverk som handlar om krigen i det forna Jugoslavien. Den håller på t.o.m. den 19 november, så passa på och gå och se den! (utställningskatalog)

Påmåndag skall jag sitta i en panel på MR-dagarna på Kulturhuset somarrangeras av Forum för Levande Historia och som bl.a. handlar ompoltisk korrekthet. I morgon hoppas jag hinna med och skriva någrarader här om hur jag ser på begreppet PK.

Tillägg: DN recenserade utställningen den 2/11

Andra bloggar om: makt, politik, konst, färgfabriken, east side story, mänskliga rättigheter, igor grubic, i will never talk about the war igen, mr-dagarna, mr, samhälle, rasism, diskriminering, multikulturalism, tolerans, intolerans

Grattis till Sirleaf, Gbowee och Karman för fredspriset!

2011-10-07T03:19:00.000-07:00

Precis som många andra har jag oftavarit väldigt kritisk till den norska Fredspriskommitténs val avfredspristagare, som tycks ha velat ge priset åt alla utom de somrent konkret arbetat med fredsfrågor. I år kan jag bara buga ochbocka inför deras beslut att tilldela Ellen Johnson Sirleaf, LeymahGbowee and Tawakkul Karman fredspriset. Denna gång har man delat utpriset till personer som arbetat med fredsarbete på ett väldigtkonkret sätt. Jag hyllar särskilt valet av Sirleaf och Gbowee sombåda har spelat viktiga roller för fredsprocessen i Liberia -Sirleaf som den president som lyckats hantera den mycket känsligaåteruppbyggnaden av ett land som slitits itu av strider och Gboweesom en av förgrundgestalterna i de liberianska kvinnornas kamp förfred i Liberia genom olika nätverk. Det var inte ett år förtidigt!

Foto: Still från filmen Pray the Devil Back to Hell, "Liberian women demonstrate at the American Embassy in Monrovia at the height of the the civil war in July 2003". Foto: Pewee Flomoku

Mer läsning:

DN, DN, SvD, Guardian

Två kritiska artiklar jag skrivittidigare:

Ideas for change, Mémorial in Caen - Narratives of War and Peace

Mer om kvinnors fredskamp i Liberia

http://en.wikipedia.org/wiki/Leymah_Gbowee

http://www.usip.org/publications/women-s-role-liberia-s-reconstruction

http://en.wikipedia.org/wiki/Women_of_Liberia_Mass_Action_for_Peace

http://www.peoplebuildingpeace.org/thestories/article.php?typ=theme&id=80&pid=18

http://www.wanep.org/wanep/programs-our-programs/wipnet.html

http://www.praythedevilbacktohell.com/

Andra bloggare om fred, fredpriset, nobels fredspris, ellen johnson sirleaf, Leymah Gbowee, Tawakkul Karman, liberia, jemen

Ny text för tsnoK - En amatörpoliticos bekännelser

2011-10-06T23:58:00.000-07:00

Jag har tidigare antytt att den härbloggen inte är min första. Under åren 2005-2008 var jag ganskaaktiv som politisk bloggare under pseudonym. Nu skriver jag om mittandra liv i konstpublikationen tsnoK som "är ett försök attskriva om konst och bedriva kritik på ett annat sätt", enligtdess redaktion som består av Lars-Erik Hjertström-Lappalainen,Annika von Hausswolff och Jonatan Habib Engqvist.

Läs hela texten här

Om makt och tolerans: del 1 (notiser)

2011-09-28T08:17:00.000-07:00

1.
Frågan om hur maktbegäret påverkar våra liv kom upp i samtalet efter gårdagens säsongsstart av Psykologer tittar på film – föreläsningsserien på Kulturhuset där Jonas Mosskin visar film och diskuterar den med inbjudna gäster – som igår visade filmen Z – Han lever! av den grekiske regissören Costa Gavras från 1963 som handlar om upptakten inför militärens maktövertagande i Grekland och mordet på en ledande oppositionspolitiker. Gäster var sociologen Apostolis Papakostas och psykoanalytikern Eli Högberg..

Ett tag kretsade samtalet kring varför vi söker makt och varför vi inte gör det, och vilka mekanismer vi har för att balansera makten. Alla försöker inte att uppnå absolut makt över sin omgivning, men det finns dom som är beredda att gå långt för att uppnå och behålla en maktposition För att förhindra att deras ambitioner skadar omgivningen har vi ett representativt och demokratiskt styrelseskick. Drömmen om diktaturen är ett slags dröm om allsmäktighet, att kunna bestämma över människors öden – över liv och död.

Visserligen kan man föreställa sig att en diktator skulle kunna vara upplyst och tolerant – i alla fall i teorin – men i praktiken har intolerans allt som oftast varit ett nödvändigt verktyg i söndrandet och härskandets konst. I den grekiska militärjuntans fall handlar det om att ”utrota möglet på vinrankorna”, d.v.s de progressiva och intellektuella krafterna i samhället. Kort sagt: att demonisera och avhumanisera de andra.

2.

Det går inte att undkomma att tolerans är tätt sammanflätat med makt. I många samtal jag har haft som rör projektet Tolerera så återkommer frågan om vem som har makt att behandla en person på ett visst sätt. En föreställning är att med makt kommer möjligheten att välja att vara intolerant eller tolerant. Men för en person som har mindre makt än en annan är det valet begränsat. Jag är inte så säker. Kanske beror det på hur vi hanterar våra instinkter; vårt behov av snabba belöningar. Tolerans är en mer omständlig process på kort sikt. Den kräver att vi lämnar utrymme för andras åsikter och värderingar i stället för att försöker knuffa oss fram till den bästa platsen vid köttgrytorna.

3.

Jag har också stött på föreställningen att tolerans hindrar en djupare förståelse av andras situation. Att tolerans är en skylt som säger - hit men inte längre!. - Jag tolererar dig, och låter dig vara ifred, men jag gillar i alla fall inte det du gör eller är. Om skylten hålls fram mot en person som upplever sig själv ha mindre makt en den som tolererar kan toleransen i sig upplevas som en skymf. Personen vill ha ett mer jämlikt maktförhållande, inte tolerans.

För mig är den här kritiken paradoxal. Som jag ser det är tolerans det första steget mot en djupare förståelse för en annan människas situation. Min tolerans gör att jag inte omedelbart försöker att röja en annorlunda människa ur vägen (bildligt eller bokstavligt). Tolerans innebär en möjlighet för mig att gå vidare mot ökad jämlikhet, trots min motvilja mot den andres åsikter eller värderingar. Om jag visar min intolerans, återstår egentligen bara kamp för den som känner sig förfördelad och upplever sig vara i underläge. Det är viktigt att komma ihåg att även den som upplever sig vara diskriminerad kan visa tolerans, även mot den intolerante, även om det kanske är en svårare och mer smärtsam process.

4.

Förhållandet mellan tolerans/intolerans, makt/vanmakt och kamp/icke-kamp bildar en triad av motsatspar som kan kombineras på i olika scenarier. Icke-kamp är kanske det begrepp som kräver en ytterligare förklaring. Icke-kamp är att tillfälligt eller pemanent avstå från att kämpa för eller emot något som en medveten handling. Begreppet tycks instabilt - en medveten icke-kamp tycks vara en självemotsägelse och därmed en omöjlighet. Är det eftersträvansvärt? Jag ber att få återkomma i frågan.

Tankarna om icke-kamp uppstod i samband med min läsning av Per Herngrens läsning av Judith Butlers bok Krigets ramar - När är livet sörjbart? (Tankekraft förlag, 2009). Läs mer:

http://perherngren.blogspot.com/2011/02/manniskans-ontologi-ar-sarbarhet-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/respons-istallet-for-politisk-paverkan_7003.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/inte-princip-eller-mirakelmedel-judith.html
http://perherngren.blogspot.com/2011/03/vad-ar-prekaritet-judith-butlers.html

Andra bloggar om makt, tolerans, intolerans, psykologer tittar på film, jonas mosskin, per herngren, judith butler, kultur, film, konst, politik, relationer, psykologi, samhälle, intressant?

Tolerera: bilder och länkar

2011-09-19T13:12:00.000-07:00

Nu har utställningen P.K.-en utställning om intolerans på Forum för Levande Historia dragit igång på riktigt efter en välbesökt vernissage den 15/9. För mig, som konstnär, är det här en unik utställningsform eftersom de verk som jag och konstnärerna Andrea Hvistendal och Elisabeth Ohlson Wallin producerat kommer att användas i workshops för gymnasieelever, samtidigt som utställningen kommer att vara öppen för vanliga besökare. Nu på söndag den 25/9 kl 12-17 finns jag på plats i utställningen på Stora Nygatan 10-12 för den som vill träffa mig.

Mina verk, som alla har namnet Tolerera, handlar om toleransens och intoleransens psykologiska dimension. Jag har bjudit in psykoanalytikern Tomas Böhm och psykologerna Fred Saboonchi och Liria Ortiz att medverka i en video och skriva var sitt kapitel för en antologi; att ge sin syn på tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv och presentera psykologiska metoder och verktyg som individer och grupper kan använda för att öka sin egen tolerans, eller för att förebygga och motverka intolerans. Bilden ovan visar en bild på videon från utställningen.

Förutom videoverket och antologin visar jag också ett webbverk där besökarna kan testa om de är så toleranta som de vill vara. Det finns tillgängligt på två datorstationer i utställningsrummet och på Internet på adressen http://levandehistoria.se/tolerera.html.

Jag vill också på att lyfta fram design- och arkitektbyrån Guise som tagit fram utställningskonceptet med de fristående väggarna som skapar en allvarsam och labyrintisk inramning. Till höger på bilden ovan kan man se en av de tryckta och perforerade väggarna som finns i utställningen.

Mer information och reaktioner

Artikel i Stockholms Fria Tidning

Artikel i Lärarnas Nyheter

I den här videon berättar jag mer om Tolerera.

Andra bloggare om makt, tolerans, intolerans, tolerera, forum för levande historia, tomas böhm, liria ortiz, fred saboonchi, andrea hvistendal, elisabeth ohlson wallin

Välkomna till öppningen av utställningen P.K.-en utställning om intolerans

2011-09-14T04:09:00.000-07:00

I morgon öppnar så utställningen P.K.-en utställning om intolerans, som jag har arbetat med under de senaste månaderna. Det har varit ett hårt men mycket inspirerande arbete som har resulterat i en grupp nya verk som har titeln Tolerera. I utställningen visas en video och ett webbverk. En antologi, som utkommer i februari 2012, kommer också att ingå i utställningen. I två av verken (videoverket och antologin) medverkar psykoanalytikern Tomas Böhm och psykologerna Liria Ortiz och Fred Saboonchi som ger sin syn på tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv och presenterar metoder och verktyg som kan användas av personer eller grupper som vill bli mer toleranta eller som behöver inspiration och argument i sitt arbete mot intolerans.

Ni är alla varmt välkomna till öppningen den 15 september kl 16-19.

Adress: Stora Nygatan 10 (Gamla Stan), Stockholm.

OBS! O.S.A till info@levandehistoria.se ASAP

Program den 15 september

16.00 Dörrarna öppnas, P.K.–tilltugg och dryck serveras

16.45 Överintendent Eskil Franck hälsar välkommen

17.00 EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson talar

17.15 Konstnärerna Jon Brunberg, Andrea Hvistendahl

och Elisabeth Ohlson Wallin berättar om sina verk

Musik av Asha Ali, singer/songwriter, www.ashaali.com

Om utställningen från levandehistoria.se/PK

"Under 2010 genomförde Forum för levande historia en undersökning av ungdomars attityder till utsatta grupper i Sverige; romer, muslimer, judar, utomeuropeiska flyktingar och homosexuella. Undersökningen sammanställdes sedan i studien "Den mångtydiga intoleransen".

Nu vill vi ge ungdomar möjlighet att lämna sina egna avtryck genom diskussion och reflektion om frågor som rör intolerans och tolerans.

Konstnärerna Jon Brunberg, Andrea Hvistendahl och Elisabeth Ohlson Wallin har läst "Den mångtydiga intoleransen" och sedan använt studien som inspiration och utgångspunkt för utställningens konstverk och installationer. Resultatet är P.K. - en utställning som lämnar avtryck, väcker frågor om intolerans och erbjuder verktyg för tolerans.
Utställningen öppnar 15 september 2011.

P.K. har öppet måndag-fredag kl. 12-17
Helgöppet: 17-18 och 24-25 september kl. 12-17."

Läs mer:

Omutställningen PK, med pressbilder och videos m.m.
Om mitt verk på YouTube

En av utställningspedagogernas reflektioner

Andrea Hvistendal och Göran Greider om utställningen på Svtplay

Andra bloggares åsikter om makt, tolerans, intolerans, politik, samhälle, forum för levande historia, tomas böhm, liria ortiz, fred saboonchi

Liria Ortiz i DN om intolerans bland unga m.m.

2011-08-28T06:26:00.000-07:00

Jag har tidigare försökt att skriva något om tolerans i samband med sommarens terrordåd i Norge. Det har helt enkelt varit för svårt. Jag har visat mitt stöd för offren på annat sätt. Ändå är det omöjligt att inte komma in på händelserna när man skall diskutera tolerans och intolerans. Trots att dådet var ett utslag av ett slags extremism och våldsförhärligande, som på ett sätt rör sig bortom den vardagsintolerans som på det ena eller andra sättet berör oss alla, så kan man inte bortse från att händelserna i Norge lyfter frågan om hur vardagsintoleransen påverkar oss och våra relationer till andra – och om den ger näring åt människor som är beredda att skada andra

Liria Ortiz, som är psykolog, handledare och författare, är en av tre psykologer som medverkar i det projekt för Forum för Levande Historia som jag just nu arbetar med. Hon har också en spalt i DN /Insidan där hon besvarar läsarnas frågor. Häromdagen publicerades hennes svar på en fråga från en orolig lärare, som skriver att hans ”bekymmer som lärare är de fördomar som jag märker att mina elever har mot senare generationers invandrare, och särskilt de som kommer från länder utanför Europa.” Han har blivit förskräckt av händelserna i Norge och undrar om det finns sätt att minska fördomar på.

Jag rekommenderar varmt att läsa artikeln. En del av de metoder och verktyg som Liria tar upp i sitt svar till ”Erik” kommer också att återkomma i den antologi som vi kommer att ge ut i början på nästa år, som riktar sig just till lärare. Jag hoppas, och tror, att den kommer att komma till användning, för jag misstänker att diskussioner om tolerans och intolerans pågår för fullt på skolor runt om i landet just nu.

Och inte bara där för övrigt. Hanne Kjöller tar i en ledare i DN (12/8) upp hur den 22/7 har förändrat synen på det höga tonläget som vanligtvis råder inom politiken. ”Om ord kan trösta och förena, kan de rimligtvis också hetsa och splittra. Vi har alla skäl att välja dem med omsorg”, avslutar hon sin artikel. Jag kan inte annat än att hålla med.

Mer läsning:
Peter Wolodarski i DN

Läs även andra bloggares åsikter om makt, tolerans, intolerans, DN, liria ortiz, utöya, breivik, forum för levande historia, hanne kjöller

En trevlig eftermiddag med Zygmunt Bauman

2011-08-17T14:34:00.000-07:00

Jag kan inte låta bli att återigen hylla Tankeverket för deras förmåga att ta hit den ena akademiska storstjärnan efter den andra. I eftermiddags var det dags för den polsk/brittiske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman att äntra Södra Teaterns stora scen. Bauman är egentligen en ganska ny bekantskap för mig och jag började läsa hans böcker först för ett år sedan. Men sedan dess är jag en hängiven beundrare av hans provokativa och brillianta kritik av det postmoderna, flytande, tillståndet och det moderna samhället som potentiell mördarmaskin (jag har skrivit om ZB tidigare, t.ex. här och här)

Baumans föreläsning har titeln ”Dagens interregnum och dess trefaldiga utmaning”. I mina anteckningar hittar jag både det ena och andra av matnyttigt tänkande om världens aktuella tillstånd och dess kommande utmaningar.

Jag slänger in en brasklapp här: det här skall ses som mina tolkningar av mina anteckningar snarare än direkta citat. Jag kan, med andra ord, ha missförstått både det ena och det andra.

Bauman menar att dagens tillstånd präglas av ett interregnum, det vill säga att vi just nu är mellan två styrelseskick. De gamla lagarna har upphävts eftersom de inte längre är funktionella eller giltiga, samtidigt som en ny lag är under utformning. I detta vakuum råder en ”akut osäkerhet” som föder känslor av ignorans och impotens som i sin tur genererar förödmjukelse eftersom vi saknar den lämpliga verktygen för att skapa den nya världsordningen.

De verktyg som Bauman syftar på som inte fungerar längre, är treenigheten territorium, stat och nation och anledningen är att makten förflytatts från treenigheten till ett mer flytande plan där den globala marknaden opererar. Stater har inte längre makt att kontrollera dess aktörer som dessutom står för en betydande del av världsekonomin. Nationerna ”flyger blint” som Bauman uttrycker det.

Tillståndet av interregnum innebär att makten (kapaciteten att göra saker) har separerats från politiken (kapaciteten att besluta om vad som skall göras) med en ”tunn hinna”. Politiken är lokal, bunden till territorium och nationer, medan makten är global och flytande.

Med staten/nationens oförmåga att kontrollera makten följer osäkerhet, katastrofer, kollapser – med ögonblick av fred och stabilitet. Politikerna kan visserligen besluta om åtgärder, men det är oklart vem som skall genomföra besluten i en flytande värld där politikerna inte längre har kontroll.

Migrationens betydelse

Bauman menar att moderniteten kräver migration. Här blir mina anteckningar lite skissartade men om jag tolkar dom rätt menar han att i och med industrialiseringen av Europa, vilket gjorde att människor lämnade jordbruket och därmed sin mark, så kunde människor plötsligt göras överflödiga, vilket i sin tur ledde till massmigration, framför allt till USA. Nu, hundra år senare är situationen den omvända i och med att massmigrationen flyttat hit samtidigt som befolkningsmängden ökat och tillgången på territorium minskat.

Till detta tillkommer att Europa har en åldrande och krympande befolkning. Bauman tar följande demografiska exempel: under de kommande 40 åren kommer Europas befolkning att minska från 333 miljoner människor till 242. För att undvika en ekonomisk kollaps måste 30 miljoner människor immigrera till Europa under den perioden (~~de här siffrorna måste jag kolla upp. är inte säker på att jag har hört helt rätt. Note to self: kolla upp källan Daeva~~ källa: italiens förre premiärminister Massimo D’Alema i Le Monde, den 10 maj, läs mer i den här artikeln av Bauman).

Enligt Bauman skapar immigranter ett betydande värde i många Europeiska länder (ZB tar Italien som exempel där immigranter står för 11% av BNP) samtidigt som man ofta saknar en representation i sina nationell parlament som står i proportion till de värden som genereras till det gemensamma. Förr eller senare kommer det vara nödvändigt att släppa in de nya grupperna i de beslutsfattande institutionerna. Detta kommer förstås att leda till konlikter som förstärks av en känsla hos ”infödingarna” av att en kultur går förlorad.

En annan utmaning som Bauman tar upp är frågan om jordens begränsade resurser. Här kommer han också in på frågan om vad som egentligen gör oss lyckliga och hur vi kan lära oss leva på ett annat sätt än ett liv präglat av masskonsumtion och snabba kickar.

Så hur ska vi lösa dessa utmaningar?

Baumans svar är dialog (eller polylog, som han snarare vill kalla det), det vill säga ett långsiktigt samtal mellan samhällets olika grupper som måste vara öppet och präglas av ömsesidig respekt från alla håll för att kunna generera ett produktivt resultat. Ett samtal där försoning är ett centralt begrepp. Jag instämmer fullständigt med honom. Det måste vara lösningen kan jag känna spontant. Men kommer den verkligen att komma till stånd? Inte så länge som vi ”infödingar” till varje pris måste klamra oss fast vid makten. Inte så länge som vi är blinda för hur världen förändrats och dess nuvarande realiteter. Inte så länge som vi är ovilliga att förändras med världen snarare än i en konflikt med den. Om jag tolkar Bauman rätt så menar han att det är just där, i den skärningspunkten vi befinner oss. Om vi inte inser det så kan det bara leda till ytterligare katastrofer.

”Det är hög tid att juryn avslutar sina förhandlingar, kommer ut sitt rum och presenterar ett domslut.” avslutar Bauman sitt föredrag till rungande applåder.

Foton av undertecknad

Mer:
Seglora smedja rapporterar också från föredraget
Baumans artiklar i Social Europe Journal berör många av de ämnen som han tog upp i föredraget
Köpstoppsbloggen har några bra länkar till artiklar om och med Bauman, t.ex. de artiklar som publicerats i DN och SvD med anledning av hans besök i Sverige.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, sociologi, filosofi, zygmunt bauman, tankeverket, södra teatern, tankekraft, migration,

Toleransen – det kommer mera (mycket mera)

2011-06-19T11:50:00.000-07:00

Jag har skrivit väldigt mycket om tolerans här. Det finns en enkel anledning. I höst öppnar Forum för Levande Historia en grupputställning i sina lokaler i Gamla Stan med namnet P.K.-en utställning om intolerans där jag medverkar. Jag håller med andra på och gör ett nytt verk som tar sin utgångspunkt i toleransbegreppet. Det kommer mer information om utställningen och verket här på bloggen, men också mer om toleransen.

Människan skulle knappast kunna forma komplexa samhällen om det inte vore för att vi är toleranta mot andra som inte är som vi. Ändå är den föreställningen utsatt för attack från flera håll av det politiska spektrat: dels från höger där tolerans (i form av mångkultur) ses som något som påförts folket genom ”eliterna”, och dels från vänster, där en av staten påbjuden tolerans, ses som något som förflyttar fokus från orättvisor i samhället. I båda fallen kanske man kan säga att toleransen ses som en rökridå för att skymma missförhållanden, och ett taktiskt vapen för att normalisera motståndet.
I praktiken tror jag att väldigt få skulle kunna tänka sig att vara utan toleranta relationer. Det skulle i så fall innebära att man var en människa i konflikt med allt och alla. Ett stadium av permanent intolerans. I realiteten är de flesta av oss säkert selektivt toleranta.

Därför har jag också att särskilt svårt att förstå den kritik mot toleransen som kommer från vänster eftersom ett jämlikt samhälle per definition kräver tolerans. Ett samhälle utan tolerans är ett samhälle där olikheter inte accepteras. Och är snarare repressivt än jämlikt.

Det kan förstås se ut som om kampen för ett jämlikare samhälle blir svårare att genomföra om man måste vara tolerant till höger och vänster, och att det är därför som toleransen är avskydd. Men jag skulle vilja ifrågasätta att det är möjligt att tillfälligtvis lämna en tolerant hållning bakom sig för kampens skull. Tvärom: den part som förmår att ta hand om, och utveckla sin toleranta sida kommer också att vinna i legitimitet. Fast det kan ju också bara vara min enfaldiga förhoppning om att det på något sätt går att gå runt det förbrännande Nietszcheanska ekorrhjulet.

Mer läsning:
intervju med Walter Benn Michaels
http://jacobinmag.com/winter-2011/let-them-eat-diversity/

Annat intressant:
Strötankar och sentenser om Lucretius och det aleatoriska

Andra bloggare makt, tolerans, intolerans, eliterna, politik, samhälle
intressant

Och ytterligare lite mer Wendy Brown (när jag ändå håller på)

2011-05-25T13:33:00.000-07:00

För den som vill ha mer Wendy Brown: här ett klipp med titeln "The Psychological need to create 'us' and 'them'".

En inspirerande kväll med Wendy Brown

2011-05-24T02:34:00.000-07:00

Förväntningarna gick att krama på Södra Teatern i går. Tills för en månad sedan hade jag aldrig hört talas om Wendy Brown. I går insåg jag att hon länge varit efterlängtad av en trängtande publik. En kollega berättade att hon köpte biljetten för tre månader sedan. Andra gnistrade med ögonen. Jag brukar vara sparsam med överorden, men för mig blev det också en fantastisk kväll, inte minst på grund av Browns karismatiska framförande som matchade stora scenens spektakulära inramning, men också på grund av innehållet i hennes föredrag, där jag framför allt uppskattade hennes sätt att försöka vidga en tämligen fastlåst diskurs i västerlandet.

Bown uppehölll sig vid västvärldens föreställning om sekularismen som värdefri och neutral och därmed universellt tillämpningsbar och monterade ned föreställningarna steg för steg genom att visa att sekularismen som politiskt projekt tvärtom är sprungen ur, och knuten till, en specifik religiös ordning som baseras på protestantismen.

För Brown är föreställningen om tolerans som något neutralt och ”maktfritt” en del av detta självbedrägeri när den praktiseras inom politiken där toleransen snarast, som jag tolkar det, blir ett sätt att hantera och förstärka ojämlikheter och utanförskap genom att upprätthålla en ”abjekt status” hos den som skall tolereras. Tolerans blir på så vis ett substitut för integration och jämlikhet, samtidigt som den framställs av makthavarna som en god, maktbefriad, icke-normativ dygd.

Jag intresserar mig i det här arbetet ganska lite för toleransens politiska dimension, men det slår mig att begreppet tolerans i dag till stor del definieras av de politiska strider som kretsar kring västerlandets förhållande till andra kulturer, där islam (förstås) är den stora motpolen, samtidigt som det verkar lysa med sin frånvaro i samtidens psykologiska, sociala och filosofiska diskurser.

Vill man diskutera begreppet tolerans är det med andra ord svårt att undvika dess politiska användningsområden. Jag undrar om inte Wendy Brown ändå har givit mig ett slags verktyg för att försöka förstå skillnaden mellan tolerans som politik och som psykologi.

Läs mer:
Bang återpublicerar en intervju med WB från 2007
Seglora tankesmedja om föredraget

Foto: Jon Brunberg

Läs även andra bloggares åsikter om makt, samhälle, tolerans, södra teatern, wendy brown, psykologi, demokrati, tankeverket, filosofi, feminism, teori, politik, intolerans, religion, teologi, jämlikhet, intressant?

I afton tolerans med Wendy Brown på Södra Teatern

2011-05-23T04:58:00.000-07:00

Wendy Browns besök i Stockholm och framträdande på Södra Teatern i Tankeverkets regi kunde inte kommit lägligare. Hennes namn började poppa upp lite här och där under mitt arbete med att nagelfara toleransbegreppet, så jag beställde hennes bok Regulating Aversion – Tolerance in the Age of Identity and Empire (Princeton University Press, 2006, isbn 9780691136219) bara för några veckor sedan. Och nu dimper författaren själv ner i Stockholm för att hålla ett föredrag med titeln ”Civilisationens självbedrägerier: Jämlikhet, sekularism, tolerans”. Jag önskar bara att jag hade hunnit läsa boken. Annars vore allt perfekt.

Man behöver bara läsa bokens titel och en del av inledningen så förstår man att Brown är en enveten kritiker av tolerans som ett politiskt begrepp. Jag har nu bara läst brottstycken så jag hoppas bli mer upplyst senare i kväll, men jag måste ändå säga (och utan direkt relation till boken) att det finns en stor skillnad mellan hur vi ser på tolerans som politiskt begrepp och som psykologiskt eller socialt dito. För begreppet har verkligen bitit sig fast i politiken, där det fastnat i det klibbiga nät av hätska strider som handlar om det mångkulturella samhället, elitism och identitetspolitik.

Bortom den krigszonen är vi fortfarande i allmänhet tämligen toleranta mot varandra. Vi försöker med andra ord inte att förbjuda alla som inte tycker som vi (även om vi i bland skulle vilja). Vi behöver toleransen för att hålla ihop samhället, familjen och gruppen. Visst kan man se den påbjudna toleransen som ett uttryck för en ideologi som fungerar som en upprätthållare av normen i det liberala, demokratiska, västerländska samhället. Och visst kan man ha svårt att tolerera det ideologiska ramverket (inbegripen mig själv).

Frågan är bara om man i längden är betjänt av att vara intolerant mot de toleranta? I den frågan öppnar sig porten till toleransens etiska labyrint i all sin komplexitet.

Det ska bli spännande att höra vad Wendy Brown har att säga i frågan i kväll. Vi ses där.

Andra bloggare om humanism, tolerans, makt, wendy brown, tankeverket, intolerans, deokrati, politik, intolerans, feminism, queer, kultur, mångkultur
intressant?

Att begränsas av kravet på tolerans

2011-05-01T08:29:00.000-07:00

”Vår era präglas av oförfalskad individualism och ett sökande efter det goda livet som bara begränsas av kravet på tolerans (förenad med en självgod och skrupelfri individualism kan toleransen bara ta sig uttryck i likgiltighet).”

Meningen, som är hämtad från inledningen till Zygmunt Baumans bok ”Postmodern Etik” (1), har hemsökt mig under det senaste halvåret. Jag har inte kommit längre i boken än till andra sidan. Till just den meningen. Där blir det stopp.

Jag hade tänkt att fortsätta min serie postningar om humanism i praktiken med att särskåda begreppet tolerans, och jag kan inte tänka mig ett bättre citat att inleda med. Kanske för att den bättre än någon annan one-liner visar på vårt ”minimalistiska” förhållande till den andre, och det toleransbegrepp som det resulterar i. För Bauman handlar det om en vanligt förekommande syn på den postmodern människan som någon som kastat av sig pliktens och etikens bojor och dumpat dom i historiens sopnedkast.

Vem det är som kräver tolerans, och varför den behövs, framgår inte av citatet. Möjligen menar Bauman att det är vi människor som själva ställer kravet genom att upprätta mer eller mindre formella sociala uppförandekoder eller så syftar han på juridiska institutioner som försöker att reglera toleransen.

Kanske kan man förstå toleransen som något som är nödvändigt för att undvika det ”hobbeska naturtillståndet” – allas krig mot alla. När kravet på tolerans väl undanröjts finns inte längre några formella eller legala hinder för att utrota, förslava, fördriva, plundra eller våldta.

Priset vi betalar för att undvika samhällets sammanbrott, och därmed upprätthålla våra ”goda liv”, är därmed att vi accepterar att leva sida vid sida med människor som vi av någon anledning ogillar. Men vi gör det ytterst motvilligt och med mycket vånda och gnäll. Vi tolererar de andra med skepticism och likgiltighet.

Anders Hansson, som skrivit den utmärkta boken ”En teori om tolerans” (2), menar att likgiltighet inte kan vara grunden för ett försvar för ett tolerant förhållningssätt gentemot andra och deras idéer, även om ”moderat skepticism” kan vara viktig. Han förkastar också alternativet att vara tolerant för egen vinnings skull, och menar att utgångspunkten i stället måste vara att alla individer har rätt till hänsyn till sina intressen och att tolerans är att respektera denna rätt, oavsett vilken åsikt eller uppfattning som individen har.

Om man, som jag, vill argumentera för att en tolerantare värld är möjlig, så verkar det som om det finns all anledning att undersöka det rättsfilosofiska perspektivet.

Noter:
1) Zygmunt Bauman, Postmodern Etik, Daidalos, isbn 917173084-2
2) Anders Hansson, En teori om tolerans, Bokbox, isbn 978-91-86980-38-2

Postat till intressant. Andra bloggar om: makt, zygmunt bauman, tolerans, hobbes, politik, samhälle, anders hansson, etik, humanism

Teckningen skall föreställa Thomas Hobbes

Maktverktyget i undervisningen (igen)

2011-04-14T08:36:00.000-07:00

I februari skrev jag om hur Charlotte Cedergren, som undervisar i svenska och religion på Lerums gymnasieskola utanför Göteborg, använde Maktverktyget med sina elever i temakurser om makt. För en månad sedan gjorde hon om testet med en Naturvetarklass i årskurs 1. Denna gång bad Charlotte också eleverna att kommentera sina resultat på bloggen Makt och Sånt genom att svara på följande frågor efter mätningen:

- Vilken faktor påverkar mest vilken makt ni har?
- Blev ni förvånade över resultatet? varför/varför inte?
- Mäter testet makt? varför/varför inte?
- Vilka faktorer kommer att ändra sig över tid? Och inte?

Jag har skummat deras svar för att få en bild av hur de uppfattat testet.

Av de faktorer som eleverna tycker påverkar deras makt, svarar många kontakter, karisma, social ställning och kompetens och hur mycket man syns i media. Några tar upp den ekonomiska faktorn och utbildning, men bara någon enstaka nämner i vilket land man bor eller vilket kön man har som maktfaktorer. Ingen nämner vilken attityd eller inställning man har till makt som en faktor även om någon påpekar att kontexten är viktig. De frågorna dyker inte heller upp i svaren på frågan vilka faktorer som eleverna tror kommer att förändras över tid. Någon skriver att ”de andra faktorerna kräver än (sic) förändring i personlighet vilket är svårt, men inte omöjligt, att göra.” I stället ser man att man kommer att tjäna mer, få en högre utbildning och bredare kontaktnät.

Få av de som svarade, utom någon enstaka, förvånades över att de fick låga maktvärden. Som en av eleverna skrev: ”Nej, jag blev inte förvånad eftersom jag fortfarande är ung utan högskoleutbildning och lön.”

På frågan om huruvida testet mäter makt svarar de flesta med skepsis medan en del tycker att frågorna är relevanta och några att de är ett bra urval med tanke på det korta testet.

Om jag skall tordas dra några som helst slutsatser av det jag läst så är det väl att eleverna verkar ha en ganska bra bild av betydelsen av begreppet makt, men att de är väldigt fokuserade på resurser i form av pengar, kontakter, karisma, media och utbildning och nästan helt avstår från att kommentera attitydfrågorna. Det globala perspektivet är också helt frånvarande medan könsperspektivet tas upp av några få.

I det stora hela har det varit tankeväckande och inspirerande att läsa elevernas reaktioner och jag hoppas att Charlotte Cedergren fortsätter att låta sina elever mäta sin makt med maktverktyget.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, skola, utbildning, makt i skolan, gymnasiet, maktverktyget

När militärismen faller

2011-04-13T08:02:00.000-07:00

Det har inte blivit mycket bloggat om makt på den senaste tiden, vilket jag sannerligen ber om ursäkt för. Det har å andra sidan (vilket inte är till min fördel) inte saknats anledningar. Utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har varit revolutionerande på många plan, samtidigt som det på ett mycket påtagligt sätt knyter an till mina tidigare postningar om militärismen som statsbärande ideologi. Både Mubaraks Egypten och Ghaddafis Libyen är utmärkta exempel på regimer där militären haft makten på ett sådant sätt att man kunnat inkorporera normalt civila samhällsfunktioner i den militära hierarkin. I Egypten har militären t.ex. bedrivit kommersiell produktion av dagligvaror, i Libyen har militärismen maskerats av en bisarr form av organisk skendemokrati. Både Mubarak och Ghadaffi är forna officerare som i sin tur sett till att bygga sin makt på militära strukturer under stabilitetens täckmantel.

De folkliga mass-protester som nu lyckats skaka dessa gamla våldsinfekterade, auktoritära regimer har å andra sidan varit oerhört effektiva, trots det motstånd man mött i Syrien, Bahrain, Libyen och Yemen. De bekräftar min föreställning om att det i många fall räcker att få ut tillräckligt mycket folk på gatorna under tillräckligt lång tid för att vilken regim som helst skall kunna falla. Det är nu ingen ny kunskap. Redan Niccolo Machiavelli varnade i klassikern ”Fursten” för att ett ”bondeuppror” snabbt kunde beröva vilken ovaksam och orättfärdig furste som helst makten.

Jag har under den här tiden återvänt till mitt nu tre år gamla verk ”19 years”, som visar hur sådana folkliga massprotester som vi sett den senaste tiden sprider sig över världen, med utgångspunkt från 1989 – det år då Berlinmuren föll och protesterna på Himmelska Fridens torg slogs ned, och beslutat att uppdatera det med allt som hänt i världen sedan 2007. Tills det hästjobbet blir klart har jag konverterat animationen till video och lagt upp den på Vimeo. Och här.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, samhälle, tunisien, libyen, syrien, egypten, mellanöstern, maghreb, mubarak, khadaffi, ghadaffi, kadaffi, protest, demonstration, uppror, revolution

Live-uppdateringar från Maktverktyget (beta)

2011-02-12T04:00:00.000-08:00

Just nu är det många som är inne och mäter sin makt och det är förstås ett utmärkt tillfälle att testa live-uppdateringar. Det här är en experimentell widget som hämtar data från Maktverktygets mätningar i realtid.

Vill du testa att lägga upp den här widgeten på din blogg så kan du kopiera och klistra in nedanstående kod i en postning på din blogg. Viktigt! Detta är en experimentell beta, och du använder koden på egen risk!

Maktverktyget i skolan

2011-02-11T08:16:00.000-08:00

Ett sätt att använda Maktverktyget som jag ännu inte utforskat speciellt mycket, är att mäta sin makt, och jämföra resultaten, i grupp. Jag blev därför mycket intresserad när jag häromdagen, via bloggen Makt och vanmakt, upptäckte att en gymnasieskola använt Maktverktyget på just detta sätt i undervisningen.

Jag kontaktade en av lärarna bakom bloggen, Charlotte Cedergren, som undervisar i svenska och religion på Lerums gymnasieskola utanför Göteborg, för att få veta mer. Hon berättade att hon har använt verktyget två gånger, som uppstart till undervisningsteman som handlar om makt, tillsammans med tredjeårselever från Naturvetar- respektive Barn- och fritidsprogrammet.

Så hur gick det till och vad handlade diskussionerna om? Så här skriver Charlotte:

Eleverna gick helt enkelt iväg till en datasal och gjorde testet - reflekterade över vilka faktorer som påverkade deras makt och sedan diskuterade vi i klassrummet fråga för fråga hur de upplevde vilka faktorer som påverkade dem mest, vilka som var svåra att svara på och vad de hade blivit förvånade över.

Flera intressanta saker kom upp i diskussionen: dels blev de upprörda över hur diskriminerad man blev som kvinna (flera tjejer gjorde om testet som man), de blev förvånade över hur rika de ansågs vara i ett globalt perspektiv och de tyckte att det framgick att det lönade sig att utbilda sig. De två sista punkterna här (global rikedom och utbildning) var delvis det vi ville trycka på just i den här klassen eftersom de ofta uttrycker att de känner sig maktlösa och på väg att lite ge upp. Så testet fungerade mycket bra som ett diskussionsunderlag i klassrummet.

De frågor som handlade just om makt de själva direkt kan påverka t ex ambition tyckte de var rätt svåra att svara på - "hur vet man det liksom" - men diskussionen blev bra eftersom det var stora skillnader i klassen (Barn- och fritidsprogrammet) en del hade tagit det "högsta" för att de ville vara ambitiösa och/eller kunna påverka sin närmaste omgivning, medan andra tyckte att det kändes jobbigt att svara något alls på de frågorna. I naturklassen var det mycket mer homogent överlag (där fanns det en diff mellan ca 4.7 och 5.8 - och i Bf-klassen mellan ca 3.3-5.1) även när de gällde de "fluffigare" frågorna.

En diskussion som blev i båda klasserna vad gäller viljan till makt handlade om vilka värderingar som är förknippade med makt - är det fint att vilja ha makt? Är makt bra? Den som vill ha makt bör inte få det, o.s.v.

Jag kan hålla med henne om att det globala perspektivet på frågorna gör testet lite mindre realistiskt. Man måste ju kunna relatera till den situation man befinner sig i för tillfället, samtidigt som makt inte stannar vid nationsgränserna i vår globaliserade tid. Det finns överlag mycket för mig att lära mig av elevernas reaktioner och åsikter. Hur kan jag t.ex. anpassa de ”mjuka” frågorna så att de blir lättare för yngre människor att besvara?

Om det finns andra skolor, företag eller organisationer ute i landet som använt verktyget på ett liknande sätt så får ni gärna höra av er till mig på jon@brunberg.se och berätta hur ni gick tillväga och vad resultatet blev. Och glöm inte att följa bloggen Makt och vanmakt!

Andra bloggares åsikter om makt, skola, samhälle, politik

Ett urval av artiklar från 2010

2011-01-01T09:58:00.000-08:00

Om jag skulle beskriva 2010 så skulle det i princip bara hagla superlativer. Kort sagt: det var ett mycket spännande år med utställningen på Moderna Museet i Stockholm som en av årets höjdpunkter. Bloggandet har däremot fått stryka en smula på foten på grund av allt arbete men jag hann i alla fall med att publicera 40 poster. Under februari, mars och april handlade det mycket om utställningen på Moderna och om Maktverktyget, följt av en lång period med ytterst sparsamt bloggande. Under hösten rasslade maskineriet igång igen med flera nya publicerade artiklar som ett led i en ny undersökning om etik och en humanistisk praktik som jag kommer att fortsätta med under 2011. Jag startade också ytterligare en ny blogg #konstpol. som framför allt kommer att handla om kultur, konst och politik.

Här följer ett urval av artiklar som publicerats under året

Om maktverktyget
Kommande nyheter i maktverktyget:vikterna (m.m.)
Fler kommande nyheter i maktverktyget
Långa svansar och höga huvuden
Den nya versionen av maktverktyget ute
Estonia risning och andra förändringar

Utställningar och evenemang
Snapshot inför morgondagens begivenheter
Maktverktyget i Studion på Moderna Museet
En kväll på Moderna: om sanningsanspråk...
Några bilder från torsdagens öppning
Liten rapport om gårdagens samtal
Söndag den 21/3: den sista utställningsdagen och en magisk tusengräns
Maktverktyget återvänder till Moderna Museet under kulturnatten
Kulturnatt

Undersökning: den andre, etik och en humanistisk praktik
Om militärismen som politisk ideologi
Konfliktperspektivet och metoder för en humanistisk praktik
Att vara med andra
Att vara med andra (del 2)
Hur dra om kringskärningarna?
Bomber och tolerans

Andra artiklar om makt
Om videokrati, ponnyföräldrar och skådespelsamhället
Puff: Intensifier och Spinozismen

Bomber och tolerans

2010-12-13T05:27:00.000-08:00

Helgens bombdåd i centrala Stockholm är förstås en djupt tragisk händelse, och på flera plan. En man tar farväl av sin familj för att spränga sig till döds i ett ganska misslyckat attentat mitt i julrushen. Extremister på alla kanter vädrar morgonluft. Människor skadas, chockas och skräms. Vi har väntat på det här och är förberedda. Ritualer från tidigare bombdåd återupprepas igen. Terrorexperterna får nya uppdrag för att försöka förklara det inträffade. Imamer kallas in för att fördöma. Invandringsmotståndare twittrar ”vad var det vi sa!”

I går fick jag nog av dessa ständiga omtagningar och ritualiserade övningar, kopplade ur svensk mediarapportering av bombdådet och lyssnade i stället på BBC:s intervju med Imam Feisal Abdul Rauf, initativtagare till det interreligiösa Islamiska Centret (ofta felaktig benämnd Moské) i New York, om hans arbete med att överbrygga motsättningar mellan religioner och kulturer. Det var ett välgörande samtal att lyssna till en dag när dystopiska scenarion dominerade tankarna.

Världen har blivit lite mindre. Den komplexa globaliseringen har trängt sig på. Det krig vi för i ett annat land, långt borta, har i och med bomberna på Drottninggatan flyttat hit på allvar. Hur hanterar vi det?

Min värsta farhåga att samhället polariseras ytterligare mellan de som önskar ett tolerantare samhälle, och isolationister och våldsförespråkare. Jag vill tro att toleranta krafter kommer att mobiliseras av händelsen, men det kommer att kräva en hel del arbete, för tolerans är inte lättköpt. Att tolerera andra kräver en uppoffring på kort sikt. Den innebär att man avsäger sig en del av sin makt. Jag är för min del är mer triggad än någonsin att fortsätta det arbetet.

Rekommenderad läsning!

Arena: Perspektiv på attentaten längs Drottninggatan

Vänstra Stranden: Terrorism tillhör Europas historia

Media

DN1 DN2 DN3, SVD1 SVD2

Andra bloggare

makt, politik, islam, sthlmbomb, självmordsbmbare, terror, tolerans

Hur dra om kringskärningarna?

2010-12-06T16:09:00.000-08:00

Den andre är en fascinerande figur där han/hon/den/det dyker upp i filosofin. Denne skall förstås som någon som är fysiskt och psykiskt avskild från mig, ett objekt för subjektet som är jag.

I filosofin hittar man teoribildning om den andre hos t.ex. Jean-Paul Sartre eller Emmanuel Lévinas och det är framför allt den sistnämnde som intresserar mig för tillfället, kanske därför att han tycks utmana idén om subjektets avskiljdhet från objektet som naturtillstånd. Hos Lévinas blir den andre, genom att visa sitt ansikte för mig, och genom utbytande av blickar och tal, en person som gör mig ansvarig. Detta ansvar, som uppkommer som ett slags förmedveten disposition i vår relation till den andre, är moraliskt, och moralen blir hos Lévinas därför ”första filosofi” för att citera Peter Kemp, som skrivit en utmärkt liten introduktion till Lévinas som finns utgiven på svenska. (1

Det hjälper inte hur illa vi tycker om pekpinnar eller andra moraliska instrument som används av andra för att få oss att handla på ett visst sätt. Vi kan inte undfly moralen eftersom den föregår vårt medvetna val i förhållandet till andra.

I den politiska teoribildningen kanske man kan jämställa Lévinas moral med begreppet solidaritet, som ett moraliskt förhållande mellan flera människor som uppstår under vissa förutsättningar och som (nota bene) är utan politisk färg även om den möjligen har en tydligare teoribildning inom vänstern. Vänskapskorruption och svågerpolitik skulle kunna ses som andra uttryck för samma solidaritet.

För att medvetet försöka bryta detta moraliska band mellan människor måste man, precis som Zygmunt Bauman visar, avlägsna den andre långt bort från synfältet. De som planerade för die Endlösung insåg tidigt att det inte gick att mobillisera folket mot Judarna, snarare måste man steg för steg, på ett nästan omärkligt sätt, förflytta dem från andra människors (de ”vanliga” tyskarnas) synfält.(2

I dagens värld hittar vi samma typer av åtskiljande strategier i vår behandling av migranter (eller fångar). Vi skapar våra uppsamlingsläger i fysiskt (och i vissa fall juridiskt) svårtillgänglig terräng. Det Australiensiska Woomera Detention Facility för båtflyktningar är ett av de mer omskrivna exemplen. Guantanamo Bay ett exempel på ett fängelse där man praktiserat både juridisk och geografisk avskiljdhet. När kommuner som Vellinge vägrar att ta emot ens ett litet antal flyktingar innebär det i praktiken samma typ av avskiljande från möjliga möten ansikte mot ansikte. Utan dessa möten kan främlingsfientlighet och mytbildning om de andra cementeras. Utan dem kan intoleransen grassera fritt.

Det som jag intresserar mig för är egentligen det rakt motsatta: hur man kan försöka dra om dessa skiljelinjer och kringskärningar med syfte att på ett naturligt sätt öka toleransen i samhället. Det är också det som mina fortsatta undersökningar kommer att handla om.

1) Emmanuel Lévinas - en introduktion, Peter Kemp, Daidalos 1992, isbn 9186320610

2) Zygmunt Bauman – Auschwitz och det moderna samhället, Daidalos 1994, isbn 9789171730381

Tidigare postningar om den andre:

Att vara med andra, del 2
Att vara med andra, del 1

I en annan del av universum:

Karl Palmås skriver om Modernautställningen och konstnärlig forskning utifrån ett vetenskapsteoretiskt perspektiv som känns uppfriskande i sin komplexitet.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, sociologi, emmanuel levinas, xygmunt bauman, jean-paul sartre, relationsteori, tolerans, intolerans, intressant

Zizek på Södra Teatern - video

2010-12-03T08:58:00.000-08:00

För alla er som missade den första föreläsningen av Slavoj Zizek, som genomfördes av Tankeverket på Södra Teatern den 15/11 så har min kollega Michele Masucci gjort det utmärkta jobbet att filma och ladda upp hela på Youtube i fyra delar. Enjoy the ride! Tack Michele!

Läs även andra bloggares åsikter om makt, slavoj zizek, södra teatern, politik, samhälle, filosofi, psykologi

Att vara med andra (del 2)

2010-11-18T06:25:00.000-08:00

I en tidigare postning tog jag upp Zygmunt Baumans försök att förstå förintelsen utifrån en moralisk sociologisk praktik, i boken Förintelsen och det moderna samhället. Bauman menar att Förintelsen gjordes möjlig på grund av modernitetens tro på rationalitet, vilket innebär att den måste räknas till ett av vår civilisations framsteg. Detta omtumlande sätt att se på ett av den moderna mänsklighetens största brott, kräver enligt Bauman, en förnyelse av sociologin, som distanserat sig från moraliska analyser i sin vilja att göra sig av med magiskt och teleologiskt, tänkande.

Baumans uppehåller sig i det arbetet kring formuleringen ”att vara med andra". ”Den normala sociologiska praktiken tycks inte tilldela detta ”att vara med andra” (det vill säga att vara med andra människor) någon speciell ställning eller betydelse.” Den mänsklige andre, menar Bauman, fungerar normalt i sociologin som något som begränsar en aktörs valfrihet och kontroll. Något som utgör en ”teknologisk utmaning.” Den mänsklige andre erkänns men tillräknas, som Bauman skriver, inte någon subjektivitet.

Hos Jean-Paul Sartre hittar Bauman stöd för en annan utgångspunkt. I dennes ”alter” och ”ego” förvandlas den andre till en medmänniska som undergräver subjektets avskildhet och autonomi. ”I närvaro av alter-ego – det vill säga i världen – är mitt vara för mig också obönhörligen att vara för den andre.” Däremot konstaterar Bauman att moralens ställning i Sartres analys snarast är negativ: ”en gräns snarare än en inspiration.”

Det är framför allt till filosofen Emmanuel Lévinas som Bauman vänder sig för att formulera sitt utkast till en moralisk sociologi (kursiveringarna nedan är Baumans).

”För Lévinas innebär ”vara med andra”, detta den mänskliga existensens mest primära och orubbliga attribut, först och främst ansvarighet: ”...från det ögonblick den andre ser på mig, är jag ansvarig för honom, utan att ens behöva ta det ansvaret. ... Framför allt är mitt ansvar ovillkorligt. Det är inte beroende av förhandskunskap om föremålets kvaliteer, det föregår denna kunskap. Det är inte beroende av att en intresserad avsikt riktar sig mot objektet; det föregår denna avsikt.... Enligt Lévinas är det faktiskt så att ansvaret är subjektivitetens väsentliga, primära och fundamentala struktur... Att bli ansvarig är att konstituera mig som subjekt...Eftersom ansvaret är det mänskliga subjektets existentiella modus, är moralen den primära strukturen för det intersubjektiva förhållandet i dess mest ursprungliga form, opåverkat av icke-moraliska faktorer (som egennytta, vinstkalkyler, rationellt sökande efter optimala lösningar eller kapitulation inför tvång)....Moralen är inte en samhällets produkt. Moralen är något som samhället manipulerar – exploaterar, omriktar, sätter ur spel.”

När Bauman definierat ansvaret, och därmed moralen, som en social ”primat” kan han gå vidare och visa hur målinriktat Nazisterna arbetade på att sätta denna grundläggande moral ur spel genom att undertryckande, neutraliserande och distanserande praktiker. Tyskarna mobiliserades inte mot Judarna, de distanserades så mycket, i flera steg, tills dess att Judarnas närvaro inte längre genererade det naturliga, grundläggande moraliska ansvaret hos den övriga befolkningen. Bauman tycks mena att våra, av moderniteten präglade, samhällen, är sårbara för den typen av politiska strategier.

Lévinas och Baumans teorier är förstås högintressanta, och användbara, i en tid som präglas av ökade konfliktytor mellan befolkningsgrupper, när högljudda röster försöker att skilja av och distansera hela befolkningsgrupper, som t.ex. Romer, från sig själva. Det finns med andra ord all anledning att återkomma deras tankegångar.

Foto: Emmanuel Lévinas, foto av Bracha L. Ettinger från Wikimedia Commons, licens: CC-BY-SA 2.5 License

Läs även andra bloggares åsikter om makt, sociologi, förintelsen, romer, moral, etik, filosofi, samhälle, zygmunt bauman, emmanuel levinas, jean paul sartre, politik, rasism, främlingsfientlighet, nazism, intressant

En kväll på Zizeks bergochdalbana

2010-11-15T15:59:00.000-08:00

Det är på något sätt ofrånkomligt att en återberättelse av en kvälls föreläsning, eller föreställning, av den Slovenske filosofen (ofta benämnd med prefixet pop-) Slavoj Zizek måste handla både om hans minst sagt yviga föreläsningsstil, där skämt och anekdoter från världens alla hörn får stödja resonemang om ideologi, ekonomi och politik, där ständiga utvikningar och inflikningar skapar ett slags vindlande berättelse om vår samtid, kultur, konflikter och ideologier. Eller som presentatören Mattias Gardell uttryckte det innan han lämnade över mikrofonen: ”Spänn fast säkerhetsbältena.” När jag vandrade ut från Södra Teatern tidigare i kväll kändes det mycket riktigt som att ha bilvit utsatt för den mycket trevliga upplevelsen av att ha blivit på samma gång intellektuellt manglad och underhållen. För hur mycket han än ber om ursäkt för sina skämt och sin svada så är han verkligen mycket, mycket underhållande.

Så om vad, frågar ni kanske nu, handlade detta samtal egentligen? Det är inte en helt lätt fråga att besvara, men jag skulle säga att mycket av samtalet rörde sig kring vänsterns roll i en tid av stora sociala förändringar (”intressanta tider”, som Zizek uttryckte det), och om det behöver gå så långt som till social kollaps innan vi agerar, och hur föreställningen att vi lever i en tid utan alternativ påverkar vår förändringsbenägenhet. Det kändes utomordentligt svårt att inte då och då under samtalet dra paralleller till Socialdemokratins pågående konvulsioner.

För övrigt rekommenderas förlaget Tankekrafts seminarieserie under namnet Tankeverket på Södra Teatern varmt.

Fotot togs av undertecknad.

I efterhand:
John Swedenmark på LO-tidningen skriver om föreläsningen och förväntningarna på den.
Radar var också på Zizek-gigget.
Recension av Zizeks senaste bok Först som komedi, sedan som fars i DN

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, ideologi, slavoj zizek, södra teatern, tankekraft, socialdemokraterna, mona sahlin

Att vara med andra

2010-11-13T07:35:00.000-08:00

Jag måste tyvärr ge mig in på moralens område i sökandet efter en humanistisk praktik som inleddes i föregående postning. Tyvärr, eftersom det kommer att bli en skumpig resa. Mina kunskaper i moralfilosofi är ytterst begränsade. Men efter att ha läst de avslutande kapitlen i Zygmunt Baumans enastående bok Auschwitz och det moderna samhället så inser jag att det kommer att vara nödvändigt att se på en humanistisk praktik med moraliska glasögon.

Det som är intressant med Baumans teser är att han försöker att förstå hur man kan prata i moraliska termer inom en vetenskaplig kontext och jag kommer i den här postningen att försöka följa hans resonemang.

Bauman skriver: ”De flesta sociologiska skildringar klarar sig utan att hänvisa till moralen. I detta avseende följer den sociologiska diskursen samma mönster som vetenskapen i allmänhet, som i sina tidiga år frigjorde sig från religiöst och magiskt tänkande ... Vetenskapen är i själva verket ett språkspel med en regel som förbjuder teleologiskt språkbruk (förf. kursivering).”

Vetenskapen får, menar Bauman, inte hänvisa till sådant som högre mening eller vilja. I och med detta får moralen en osäker ställning inom vetenskapen vilket lett till ”ett förnekande av att moralnormer har en självständig existens”, och till att man ser moralen som en produkt av social-kausala samband, d.v.s att en specifik moralisk norm uppstår på grund av en specifik social situation eller behov, och inte tvärtom.

Bauman går vidare genom att hänvisa till Émile Durkheim, som han menar ytterligare förstärker denna syn på moralen, genom att hävda att moralen produceras av samhällets behov, snarare än individens. Durkheim erbjuder, enligt Bauman,däremot inget sätt att utvärdera och jämföra innehållet i specifika moralsystem, det viktiga är att samhället har en moral.

Bauman har förstås en uppgift med sitt resonemang. Hans tes är att Förintelsen gjordes möjlig av en modern rationalitet och att detta är en stor utmaning för vetenskapen, som inte kan förklara den genom att hänvisa till ideologi eller andra avvikelser, eller för den delen undvika att diskutera möjligheten att förintelsen ”vittnar om civilisationens framtsteg”(Richard L Rubenstein citerad av Bauman). På grund av att förövarna kunde beskrivas som ”normalt” moraliska, vill Bauman framhålla individens ”moraliska förmåga” som en motkraft till samhällets socialisationsprocesser. Bauman skriver att: ”Socialisationsprocessen består i att den moraliska förmågan manipuleras – inte i att den produceras” och drar slutsatsen att ”Moraliskt beteende är tänkbart bara i samlevnadens kontext, i att ”vara med andra”; d.v.s i en social kontext, men att den uppträder beror inte på förekomsten av överindividuella instanser för fostran och upprätthållande, det vill säga; en samhällelig kontext.”

Detta ”vara med andra”, med referenser till Levinas och Sartre, är centralt i Baumans rekonstruktion av det moraliska ”problemet” inom sociologin, i ljuset av Förintelsen, och jag kommer att återkomma till det i nästa postning. Den här är redan tillräckligt lång.

Foto: Zygmunt Bauman (från Wikipedia, fotograf Mariusz Kubik ©)

I efterhand
Om Emmanuel Levinas: officiell hemsida, bloggen Who is Emmanuel Levinas?. Levinas och Heidegger (Bo Cavefors blogg).
Organisationen om Zombier och Den Andre

Läs även andra bloggares åsikter om makt, sociologi, filosofi, moral, etik, förintelsen, zygmunt bauman, levinas, sartre, durkheim, politik, samhälle, intressant?

Konfliktperspektivet och metoder för en humanistisk praktik

2010-11-11T08:22:00.000-08:00

Jag håller på att dra igång ett nytt projekt som kommer att bli både svårt och komplicerat, som på många sätt relaterar till maktbegreppet. Med anledning därav kommer också den här bloggen för en tid framöver att handla om metoder för en humanistisk praktik och den kommer att fungera som ett bibliotek för länkar och resurser som berör ämnet. Alla tips emottages förstås tacksamt. När det gäller detaljerna kring projektet ber jag att få återkomma.

Faktum är att man skulle kunna säga att undersökningen är i högsta grad relevant för begreppet makt, i alla fall om man ser den i ljuset av den definition av makt som Steven Lukes gör i sin bok Makt – ett radikalt synsätt från 1974 (Daidalos, 2004, isbn: 9789171732767) där han menar att det måste finnas en intressekonflikt mellan två parter för att man kan tala om makt, annars är man hänvisad till begrepp som t.ex. ”inflytande.”

I en tidigare postning har jag förundrats över hur denna konflikt-aspekt gör sig påmind i Sverige i dag och hur politiker och media tycks drivas allt längre in i konflikt-retorikens landskap. Ett uppenbart exempel på hur ett militärt språkbruk smugit sig in i politiken är talet om att ”läget på marken” skall vara vägvisande för den fortsatta insatsen. Jag föreställer mig här en Fredrik Reinfeldt arm i arm med Mona Sahlin i ett gemensamt ”bring'em on!” Konflikt-aspekten dominerar också t.ex. debatten om invandringspolitiken och skolan. Kanske är den ett uttryck för ett hårdnande samhällsklimat, men den kan lika gärna vara en modenyck skapad av de stämningar som präglat väst sedan 9/11. Jag har själv inte varit opåverkad (se t.ex: The Polynational War Memorial).

Min fråga är hur vi hittar tillbaka till en humanistisk praktik som kan fokusera på dialog snarare än militärism, även i frågan om vår närvaro i Afghanistan. Jag kan inte direkt påstå att jag hittar så många bra debattartiklar i ämnet, men jag skulle vilja lyfta fram Joel Ahlberg från Folke Bernadotte-akademien som i en artikel på Newsmill skriver att:

Det är en märklig paradox att fredsarbetets främsta verktyg har blivit kriget och militariseringen. I kölvattnet av kampen mot den internationella terrorismen, har den globala vapenhandeln, enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI ökat med 45 procent sedan 1999. Politiken har medverkat till att fredsarbetet militariserats. Syftet numera med att ha en försvarsmakt är att delta i internationella militära insatser och inte, som namnet antyder, nationellt försvar.

/.../

Sverige måste hitta tillbaka till sina värderingar och bygga vidare på kunskapen om dialogens betydelse i fredsarbetet. Den djupare problematiken ligger i inställningen till det livsavgörande behovet av en fri, ocensurerad dialog av och mellan parter i konflikt. Jag menar att det naturliga behovet av dialog osynliggörs och förringas om agendan utgår från terroristbekämpning.

I sällskap av ändlösa bokstavskombinationer av militära och civila samverkansformler och storskaliga satsningar på internationella militära samövningar med NATO missar man det viktigaste: att ett samhälles utveckling är avhängigt en process som bygger på dialogarbetet som en självklar resurs i fredsarbetet.

Annan läsning:
Pierre Schoris debattartikel i DN

Läs även andra bloggares åsikter om makt, isaf, afghanistan, krig, fred, konflikt, militär, politik, dialog, konflikthantering

Om militärismen som politisk ideologi

2010-10-23T08:24:00.000-07:00

Skall jag rekommendera en bloggpost i dag så får det bli Birger Schlaugs ”Tio punkter att fundera kring”. Schlaug frågar sig hur det kan komma sig hur Svenska Afghanistan-kommittén (SAK) kan driva skolor för 10.000 flickor i en taliban-styrd provins som Wardak utan att de bränns ned, och varför rapporteringen från konflikten i Afghanistan förefaller så skev, uifrån en alldeles utmärkt artikel av Jan Blomgren i SvD.

För bortsett från denna utmärkt belysande artikel så fortsätter debatten om Sveriges insats i Afghanistan att köra på som en rostig stridsvagn i samma gamla spår, kring frågan om vi skall fortsätta vårt militära engagemang eller inte och vad det betyder för Afghanerna?

Jag har själv tidigare varit inne på att frågan är felformulerad enligt ett Tatcherskt ”det-finns-inga alternativ”-syndrom. Det finns massvis med alternativ, vilket artikeln om SAK:s arbete också visar. Så varför lyfter man inte fram dem i en förutsättningslös diskussion om vad vi kan och bör göra i detta land långt borta? Jag har i tidigare artiklar varit inne på att militära lösningar på internationella problem får ett slags prioriterad uppmärksamhet i dagens politiska klimat i väst. Jag tycker mig se att så är fallet också i frågan om Afghanistan.

Där har man sedan länge skapat en en arena för väpnade konflikter som kan suga åt sig våldsbenägna element från hela världen i ett segdraget krig som ingen kan vinna, på ett sätt som påminner om de organiserade, ritualiserade slagsmål som genomförts av fotbollshuliganer och slagskämpar de senaste tio åren, men på en global nivå och med långt mer katastrofala följder.

Fokuset bland dessa grupper, NATO-trupper såväl som inhemska krigsherrar och utländska ”illegala” kombattanter är konfliktens episka dimension. I den dimensionen finns inte något mentalt utrymme för några andra berättelser än den väpnade konfliktens, som alltid får prioritet på bekostnad av alternativen. I den berättelsen återupprepas på båda sidor argumentet att vi måste få säkerhet först innan vi kan bygga upp civilsamhället. Det är också allt som oftast den version som vi får oss till livs genom nyhetsrapporteringen.

Bortom denna mentala konfliktzon finns det förstås en uppsjö av möjligheter att bedriva en annan typ av verksamhet än den rent militära i Afghanistan, och om nu SAK är så effektiva så frågar jag mig varför man inte gör det, och varför man inte hör talas mer om det som faktiskt görs.

Jag vill påstå att anledningen till denna, som så ofta, är driven av ekonomiska och ideologiska intressen. Man tycks anse att det inte finns tillräckligt stora ekonomiska intressen i civilt/humanitärt arbete i en region som Afghanistan för att det skall ”löna sig” för regeringar att fokusera ett kortsiktigt civilt stöd till sådana insatser. Med vapen- och säkerhetsindustrin på tåget får man den lönsamheten och på köpet ett slags sportig ”sexighet” där Svenska soldater hejas på, som om det vore fotbolls-VM.

Den ideologiska dimensionen av frågan har flera ansikten. Dels handlar det, som jag ser det, om en ovilja att på något sätt ge ett stöd till sociala företeelser som inte ser ut som västvärlden. Dels handlar det om att de organisationer som genomför arbete på plats anses ha fel ideologisk ”färg”. Men jag skulle också vilja lyfta fram ett tredje ideologiskt ansikte, nämligen militärismen som politisk ideologi.

Militärism skall här förstås som en ideologi i samma kategori som de stora politiska ideologierna, som ett idekomplex som definierar militärens roll i samhällslivet, som utvecklas inom militära kretsar och som då och då kommer att dominera samhällen. I Europa har kanske inte militärismen varit särskilt framgångsrik sedan Fascismen som i sin statsbärande form kan ses som en militäristisk ideologi. Men i Asien, Afrika och Latinamerika kan vi se många exempel på militäristiskt dominerade stater. Burma är ett utmärkt exempel. Nordkorea likaså.

Med dessa exempel i bakhuvudet tycker jag att det är oroväckande att de militära lösningarna alltid tycks få prioritet framför fredliga lösningar när våra relationer till andra länder i konfliktzoner skall diskuteras. Det är i bland svårt att tro att etablerade, globalt välrenommerade institutioner som SIPRI och Alfred Nobels Fredspris faktiskt är skapade i det här landet.

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Militarism
Resist-Reclaim-Restore: Militarism No More
Essä av Mary Kaldor i SSRC
The ideology of militarism and human security
Militarist Ideology In The US Today

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, afghanistan, spiri, krig, fred, schalug, sipri, militär, försvar, nato, isaf, intressant?

Detta har (också) hänt...

2010-10-21T12:30:00.000-07:00

Någon skjuter på invandrare i Malmö. En ny laserman undrar Gellert Tamas (och många med honom)? Två nya medan jag skriver detta!

Ett valuta-krig pågår uppenbarligen mellan en rad olika nationer (bl.a Kina, USA, Brasilien och EU)

Den organiserade extrem-nationalismen växer sig allt starkare i Europa och opererar igen på högsta nivå i många nationella parlament i Europa (där vissa partier t.o.m lierat sig med beväpnade miliser).

Fransmännen strjkar vilt mot ett lagförslag att höja pensionsåldern med ett par år (för ett halvår sedan strejkade svenska fartygskaptener mot höjningar av sin pensionsålder).

Den Brittiska konservativ-liberala regeringen meddelade i dag att man planerar att sänka statens utgifter med så mycket som 25% till 2014-15.

I natt läste jag nästan ut Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället.

(Bland annat) detta har alltså hänt. Det ekosystem som vi kan kalla för västvärlden är i obalans, eller kanske ännu värre, på akut obestånd. Det fanns de som redan 2008 varnade för att nästa steg i den globala finanskrisens pandemiska förlopp vore att de statsmakter som betalat ut miljarder för att lösa ut de ”dåliga” värdepappren från bankerna skulle få problem med sin likviditet inom en framtid. I och med de drastiska budgetnedskärningarna i Storbritannien verkar smittan vara ett faktum.

Köpfesten för medelmedborgaren verkar med andra ord gå mot sitt slut. Utförsäljningarna av statens egendom lär däremot fortsätta till rea-pris under mottot ”allt skall bort”, fast nu motiverade av krisen som ett komplement till de ideologiska argumenten. Ännu är det inte för sent att göra en bra vinst på ett dagis, eller en bostadsrätt. Bataljoner och JAS-plan lär däremot knappast vara till salu. Däremot säkert i fortsättningen också politiker med kontakter i byggsektorn.

I USA är förstås situationen något mer tillspetsad. Och diffus. Människor lämnar helt sonika sina hus till banken när lånen inte längre kan betalas tillbaka, för att bosätta sig hos släktingar eller i sin bil på någon offentlig parkering. Politiker uppmanar dem att stanna kvar i sina hus eftersom bankerna i ett slags allmän oreda, och möjligen illegalt, ”robot-stämplat” tvångsförvaltningsbeslut. Den statsmakt som tidigare uppmanat till hus-köp (av ideologiska skäl) genom stimulanser, låga räntor och avregleringar, uppmanar nu de husägare som kommit på akut obestånd att ockupera sina egna (eller möjligen före detta) bostäder. Bankerna hålls varsamt under armarna. Så knyts banden mellan politiker, husägare, banker och industrier ännu tätare samman i försöket att undvika ett totalt ideologiskt/ekonomiskt misslyckande som kan få konsekvenser för dem för lång tid framöver.

Sen finns förstås alla vi andra som ofrivilligt(?) dras ned i det träsk där dessa aktörer håller på att gräva ned sig med samma gamla verktyg som tidigare. Det ser i alla fall ut som om vi alla nu får betala i form av minskad välfärd, eller sämre konsumtions-förutsättningar, men detta är kanske inte det värsta. Det tycks också uppstå andra, i mitt tycke allvarligare, ”sidoeffekter” i den här röran.

En sådan ”sidoeffekt” är den isolationism och protektionism som uppstår när alla involverade försöker skydda de tillgångar som återstår, som står i bjärt kontrast mot den globaliserings-vurm som karaktäriserade början av det nya millenniet. I Sveriges riksdag har vi nu inte bara ett parti som har sin grund i en militant rasism, utan samma parti står också för en extrem isolationism gentemot omvärlden. Den växande organiserade främlingsfientligheten hänger som jag ser det utan tvivel ihop med rädslan att förlora allt. Skräcken att någon annan kan komma att ta över huset, dottern, jobbet. Det spelar ingen roll om det i realiteten är banken som tar huset - för att du har förlorat ditt jobb - för att det företag du jobbar för förlorade storkontraktet från den amerikanske tillverkaren - för att de blev utkonkurrerade av en billigare kinesisk tillverkare – för att Yuanen är övervärderad – för att Kineserna är rädda för uppror om man börjar flyta Yuanen – för att det kinesiska ledarskiktet vill behålla maktordningen. Det är någon längre ner på hackordningen som får ta skiten.

Det är med andra ord tur att det finns de som är längre ner i hackordningen, även om de (i bland) har bättre jobb än vi, större hus och finare karriärer än vi. Eftersom vi anser att deras kultur skiljer sig från vår, är det tillräckligt för att utlösa rädslan och därmed isolationismen och rasismen. Projektet att driva ut ”de andra” passar bra som aktivitet medan skeppet långsamt sjunker under fötterna. Att sidoeffektens bieffekt blir att någon plockar fram ett vapen och börjar lägga sig i bakhåll i Malmö kanske inte alla önskade. Men så är det nu ofta med bieffekter: de är inte alltid önskade.

Det är här jag vill återknyta till Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det moderna samhället eftersom det finns intressanta paralleller till vår egen tid. Den tar sin avstamp i den så ofta ställda frågan hur Förintelsen kunde vara möjlig och landar i uppfattningen att moderniteten gjorde den möjlig, fast med för-modern retorik och propaganda. Alla led och beslut av genomförandet av förintelseapparaten var formgivna för att vara rationella, och rationaliteten följdes och åtlyddes trots de mest absurda resultat. Den fördes till och med över på offren på ett sådant sätt att verksamheten kunde bedrivas effektivt med bara smärre incidenter.

På ett liknande sätt härskar modernismens rationalitet oinskränkt i den värld som domineras av sub-prime-lån, stimulanspaket, konkurser, bolåneräntor, utförsäljningar och nedskärningar. Marknadens byråkrati är i högsta grad modern i sin rationalitet, men retoriken förefaller snarast för-modern i sin reifiering av marknaden som subjekt (en marknad som i sina ”aktioner” och ”reaktioner” närmast tillskrivs mänskliga, individuella, egenskaper).

Baumans sätt att försöka förhindra framtida förintelser är, mycket förenklat, att försöka utveckla en moralisk vetenskap som inte står i motsats till modernismens krav på rationalitet. Möjligen är det något liknande jag söker också för den ekonomiska och politiska situation som vi står inför i dagens Europa.

I efterhand:

Strötankar och sentenser: kritik av det vetenskapliga förnuftet

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, zygmunt bauman, sociologi, ekonomi, finanskrisen, marknaden, bolån, ränta, samhälle, modernitet, rasism, sverigedemokraterna, malmö, frankrike, storbritannien

, intressant?

Bloggtips: makt och rätt

2010-10-18T18:36:00.000-07:00

Om begreppet makt är snårigt så är verkligen inte begreppet rätt speciellt mycket enklare. Och de två tillsammans, som motsatspar, eller tydligt avgränsade filosofiska sfärer, skapar ett än komplexare ramverk. Jag kan inte påstå att jag tidigare läst någon som försökt att ställa upp dessa tv begrepp på det här sättet innan jag läste Marie Demkers (Vänstra Stranden) bloggpost i ämnet för några dagar sedan. Jag är inte säker på att jag helt håller med om hennes sätt att separera makt och rätt, speciellt i ljuset av det Foucaultska maktbegrepp som hon säger sig vara influerat av, men det tycks egentligen inte heller vara hennes poäng.

I hennes text går en klar skiljelinje mellan de båda i vad jag uppfattar som en argumentation för en mer maktkritisk, och mindre vetenskapligt neutral, statsvetenskap. Det är ett intressant argument. Nu är jag inte på något sätt insatt i statsvetenskapens väl och ve, men jag kan förstå och uppskatta argumentationen, som i mitt tycke liknar vissa andra discipliners upprop för en mer ”moralisk” vetenskap, en vetenskap som vågar utmana makten snarare än att visa största möjliga följsamhet under ”neutralitetens” flagg. Som av en händelse påbörjade jag nyss det sista kapitlet i sociologen Zygmunt Baumans bok Förintelsen och det morderna samhället, som heter just ”mot en moralisk vetenskap” där han beskriver hur den vetenskapliga neutraliteten användes som ett skydd mot vetskapen om förintelsen. Neutraliteten blir i hans anklagelseakt ett moraliskt moräs. Jag kan också känna igen upprop från andra vetenskapsmän som t.ex. Immanuel Wallersten (se: Europeisk Universalism) och Pierre Bourdieu (se: Texter om de intellektuella).

Det är med andra ord en fråga som rör sig långt utanför statsvetenskapens domäner, ja, som i högsta grad berör också mitt eget yrke. Baumans (och Demkers, som jag uppfattar den) önskan om att upprätta en mer moraliskt reflekterande vetenskap kunde inte vara mer aktuell. Frågan om maktens relation till rätten lämnar jag tills vidare därhän.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, statsvetenskap, zygmunt bauman, vänstra stranden, sociologi, humanism, politik

Integrera integrationspolitiken!

2010-09-30T05:23:00.000-07:00

Sverigedemokraternas intåg i den Svenska Riksdagen har fått känslorna att svalla hos väldigt, väldigt många. Själv kände jag en isande kår gå genom ryggraden när jag på valvakan tittade in på valmyndighetens hemsida och såg SD ligga på 6%. Dagen efter valet bytte jag ut mina avatarer på Twitter och Facebook till svarta kvadrater för att markera min sorg (de finns fortfarande kvar) och deltog några dagar senare i demonstrationen på Sergels Torg mot SD.

Känslosvallet - även mitt eget - förvånade mig nästan mer än det faktum att SD kom in i Riksdagen vilket inte var oväntat. Troligen bidrog själva siffran: 5.8% (mer än både V och KD) till känslorna. Mer än 300.000 svenskar lade sin röst på ett parti som som många fortfarande förknippar med rasism, hat och våld trots allt arbete som Jimmie och hans partikamrater lagt ned på att få partiet rumsrent. Att debatten formligen forsar över oss är därmed inte särskilt konstigt. Frågan är om vi debatterar rätt saker.

Jag delar uppfattning med dem som menar att SD lockat grupper av människor som känner sig allt mer marginaliserade i, och hotade av, en globaliserad värld, grupper som redan har haft en intolerant inställning till invandrare och vad man betecknar som en kulturell och politisk elit och som kunnat identifiera sig med SD.

Men när man nu försöker att debattera SD:s valframgång i vanliga blockpolitiska termer så tycker jag att man stöter på stora problem. Även om det tydligen är så att SD-anhängare helst ser sig som högersympatisörer så har man, enligt t.ex DN, tagit lika många väljare (0,7%) både från M och S. Detta gör SD, som en analytiker på P1:s valvaka också konstaterade, till ett slags mittenparti. Till och med en liten andel V-väljare (0,1%) har gått till SD. Partiets politiska budskap tycks med andra ord attrahera väljare på tvärs genom det politiska spektrat.

Med detta i åtanke finner jag det ganska tragiskt att debattörer från de övriga riksdagspartierna inte förmår – eller kanske snarare: vägrar – att göra en bredare analys av situationen utan trampar på med sina partistandar som ögonbindlar. Pajkastning mellan och inom de båda lägren skymmer det som är den centrala frågan: hur skall det misstroendevotum som valet innebar i invandringsfrågan hanteras?

De senaste dagarnas debatt om huruvida integrationspolitikens misslyckande är en myt eller ej kan verka som ett ärligt försök att rensa luften, men också den debatten vägrar att lämna partipolitiken och det nationella perspektivet. Begreppen invandring, integration och integrationspolitik återupprepas igen och igen utan att de globala sammanhangen någonsin berörs.

Det är här jag skulle vilja efterlysa ett helt annat perspektiv på debatten. Ett perspektiv där man tar in och kontextualiserar de globala frågorna, diskuterar hur den globala ekonomin återverkar på migrations-strömmarna, hur den svenska ekonomin och politiken påverkas av internationella relationer, kort sagt: hur vi kan integrera integrationspolitiken med vår tids globala utmaningar.

Ett axplock ur debatterna:
http://www.dn.se/debatt/sa-bevarar-vi-sverige-svenskt-1.1170035
http://www.dn.se/debatt/vi-efterlyser-en-debatt-om-invandringens-problem-1.1175308
http://www.fokus.se/2010/09/splittrad-borgerlighet/
http://dagensarena.se/debatt/ali-esbati-%E2%80%9Dvi-har-inte-bara-forlorat-valet-%E2%80%93-vi-har-forlorat-sverige%E2%80%9D/
http://www.dn.se/debatt/tankefel-i-debatten-om-sverigedemokraterna-1.1179132
http://www.dn.se/debatt/ingen-valfard-utan-invandring-1.1178048
http://www.dn.se/debatt/vi-diskuterar-invandringens-baksidor-1.1176712

Läs även andra bloggares åsikter om val2010, sverigedemokraterna, sd, riksdagen, jimmie åkesson, politik, globalisering, samhälle, makt

Mot ett nytt val

2010-09-15T17:29:00.000-07:00

Vi går med andra ord mot ett nytt val igen, och jag kan inte påstå annat än att jag är mer tveksam än någonsin var min röst kommer att landa. Helt klart är att det inte kommer att bli till höger om Socialdemokratin, men just nu flimrar det grön-rött-rosa framför ögonen. Taktikröstningsöverväganden är inte oviktiga i sammanhanget.

Valet har förstås mycket med makt att göra. De som kan bilda regering har ansvaret för stat och kommun och skatte-miljarderna. Men maktfrågan är förstås mer komplicerad än så. Sverige är ett land av många, och som sådant beroende av mellanstatliga maktstrukturer, rörelser i världsekonomin, folkvandringar och många andra faktorer som samverkar i det globala. Häftiga sväningar i den globala samhälleliga ekologin slår ut även våra industrier och arbeten eftersom vårt näringsliv och politiska ledarskap följer de trender som råder globalt.

Samtidigt är dessa sammanhang och förhållanden tämligen osynliga i valrörelsen. Utrikespolitiska frågor blir begränsade till vårt engagemang i Afghanistan eller ja/nej till Euron. Några mer djuplodande förklaringar presenteras inte. Inte heller några visioner om hur vi bör agera i världen. Varken på kort eller lång sikt. Det är förstås beklagligt. Som jag ser det är det t.ex. rumphugget av politiker att diskutera integrationspolitik utan att fördjupa sig i samtidens folkvandringar och dess orsaker, eller att diskutera kriser och arbetslöshet utan att diskutera hur vi vill att den globala ekonomin fungerar. Att undvika den typen av diskussioner, även i valrörelsen, är i förlängningen att presentera förenklade och verkningslösa lösningar för väljarna. Här måste politikerna våga utmana både väljare och media.

Nu var det egentligen inte valet som den här bloggposten skulle handla, utan om något helt annat. Maktverktyget har nu en egen Facebook-sida. Sidan kommer främst att vara till för de engelsk-språkiga användarna av tjänsten och presentera dokumentation och nyheter. Bloggen blir därmed mer en plats för längre utläggningar om makt med färre men förhoppningsvis mer matiga inlägg. Väl mött!

På väg mot ett slags relativ ledighet

2010-07-08T14:06:00.000-07:00

Jag vet, det har varit djupt ekande tyst på den här bloggen i några månader, och jag är inte säker på att det kommer att bli mer skrammel och bråk under den närmsta tiden heller. För nu är det dags för några dagars semester i naturskön miljö. Å andra sidan brukar det erbjuda mycket av en av mina favoritsysselsättningar: läsning. Böcker. Tankar. Idéer. Och det brukar i sin tur leda till skrivande, och kanske också en och annan bloggpost.

Med på resan finns följande alster: 1000 Years of Non-Linear History av Manuel de Landa (halvvägs igenom), Europeisk universalism av Immanuel Wallerstein (återläsning), Slum av Mike Davis (halvvägs igenom), Det gobala civilsamhället av Mary Kaldor (återläsning) samt Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg (oläst). Kanske, kanske får jag anledning att återkomma till böckerna inom kort.

För er som undrar vad som hänt sedan den senaste postningen i slutet på April så kan jag bara säga att jag varit inne i en minst sagt intensiv produktionsperiod med flera framträdanden.

I slutet på maj visades en studie till ett nytt verk på utställningen Documentalities, vilket också är namnet på den kurs på Kungl. Konsthögskolan som jag gått sedan 2009. Verket kan ses här.

Och nu senast har jag medverkat i ett projekt med namnet The Knot i Warszawa där jag presenterade projektet Utopist-VM som nu är igång med den tredje versionen (se bilden).

Det här projektet har med andra ord legat en smula på is den senaste tiden, men jag är säker på att jag snart får anledning att återkomma till frågan om makten. Tills dess önskar jag er en fortsatt bra sommar.

Kulturnatt

2010-04-26T12:08:00.000-07:00

Kulturnattens konstparty på Moderna Museet blev en riktigt trevlig historia. Maktverktyget stod, vilket syns i bilden nedan och puttrade i ett hörn av rummet. Cirka 80 nya mätningar registrerades under kvällen. Stort tack till Catrin Lundqvist och Hans Isaksson som satt ihop programmet och till ”zonisarna”, d.v.s. de gymnasiestudenter som medverkade i Zon Moderna som assisterade oss konstnärer under kvällen.

Fler bilder på andra medverkande akter finns i det här facebook-albumet.

Maktverktyget återvänder till Moderna Museet under Kulturnatten

2010-04-23T10:02:00.000-07:00

Det blev en lite längre paus i bloggandet än vad jag hade tänkt, vilket egentligen inte är så underligt. När utställningen på Moderna Museet väl avslutades så fanns det så mycket annat som tvunget måste tas tag i. Och jag är inte den som gillar att pytsa ut en liten rad då och då. Men nu när Maktverktyget återigen skall visas upp så spritter också bloggen till liv i vårsolen.

Scenen är denna gång återigen Moderna Museet och evenemanget After Art: Lee Lozano som är en del av Kulturnatten Stockholm som går av stapeln i morgon lördagen den 24/4 kl 18-22. Den här gången rör det sig om en något nedbantad version som ingår i ett mycket större sammanhang än tidigare, med ett stort antal akter.

För er som vill se hur det såg ut vid utställningen så finns den här dokumentations-videon att beskåda på Vimeo.

Det skall inte bli så långt till nästa gång jag postar något och det är inte så att det inte har hänt saker som intresserar på maktfronten. Jag skulle till exempel gärna titta lite närmre på Fokus-medarbetaren Torbjörn Nilssons nyutkomna bok "De omänskliga". Men det får vänta ytterligare lite till.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, moderna museet, lee lozano, torbjörn nilsson, fokus, politik, samhälle

Några notiser om kommande och aktuella aktiviteter

2010-04-12T09:30:00.000-07:00

Det blev en lite längre paus i bloggandet än vad jag egentligen tänkt, men nu är det dags att återigen samla ihop hästarna och sätta sig i sadeln och jag börjar att i en liten mjukstart göra lite reklam för några aktuella och kommande aktiviteter.

Om konst och yttrandefrihet i P1, OBS

I dag sändes mitt inslag om konst, yttrandefrihet och demokrati för OBS i P1. Inslaget går att höra i SR:s radiospelare. Här är en länk till information om programmet och en till texten.

Vad har detta inslag med makt att göra, kanske någon frågar sig. Jag skulle säga att demokrati är distribution av makt via ombud, och inslaget handlar just om demokrati och hur den konstnärliga friheten kan användas som ett mått på hur väl demokratin fungerar.

Maktverktyget på Moderna Museet, igen!

Nästa vecka ställs Maktverktyget återigen ut på Moderna Museet, och denna gång i samband med kulturnatten. Mer information om detta evenemang som lär omfatta mer än 300 programpunkter hittar ni på Kulturnatten och Moderna Museets hemsidor.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, makt, kultur, demokrati, yttrandefrihet, moderna museet, kulturnatten

Söndag den 21/3: den sista utställningsdagen och en magisk tusen-gräns

2010-03-20T15:58:00.000-07:00

I morgon (söndag den 21) är sista dagen för utställningen 19 years och ett verktyg för att mäta makt och jag kommer att finnas på plats under några timmar på eftermiddagen för att dokumentera. Så om ni ser en tunn, korthårig snubbe med kamera och stativ springandes omkring nere i Studion, tveka inte att komma fram och delge mig era åsikter om vad det nu månde vara.

I morgon kommer också med all säkerhet en magisk gräns att passeras när det gäller maktverktyget eftersom det är högst troligt att MVI-basen då kommer att passera 1000 mätningar, vilket också var målet inför utställningen. Jag kan med andra ord inte säga annat än att jag är oerhört nöjd. MVI-basen är det antal mätningar som maktvärdesindex baseras på. Maktvärdesindex i sin tur utgörs av medelvärdet av alla de senaste mätningarna av registrerade användare och gäster.

Jag har förstås i första hand Moderna Museet att tacka för den tredubbling av MVI-basen som har skett sedan utställningen startade, men också alla de som har länkat till verktyget som t.ex. Sara Vide Ericson (här och här), People Magazine och Networked Performace samt alla som har delat sina maktvärden på Facebook, Twitter och bloggar. Ni har alla hjälpt till att lyfta maktverktyget till nya dimensioner.

Efter utställningen är nedhängd är det dags att analysera resultatet och se hur verktyget kan utvecklas och spridas vidare. Jag får all anledning att återkomma om detta.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, kultur, moderna museet, statistik, mätningar

Farväl du amputerade!

2010-03-18T15:16:00.000-07:00

Egentligen hade jag inte tänkt att den här bloggen skulle bli ett forum för inlägg i kulturpolitiska eller -ekonomiska debatter men det är inte helt lätt att undvika när så mycket händer på området just nu. Det som just nu får mig att knattra igång är det faktum att jag inte kan låta bli att känna sorg i mitt annars ganska härdade hjärta inför det faktum att en god gammal vän är på väg att amputeras och kanske kastas på historiens skräphög. Jag pratar om den brutala sågningen av personalstyrkan på DN kultur som planerar att avskeda nästan hälften av de fasta skribenterna, bland annat Stefan Jonsson och Nina Björk. Det handlar om tidningens överlevnad menar man. Å andra sidan undrar jag om inte DN i så fall får överleva utan mig.

Visst, det är kanske så som vissa menar, att DN kultur har blivit trött och förutsägbar, eller som andra säger att Bonnierkoncernens dominans av mediamarknaden är ett större problem. Men ändå. Jag tillhör dem som läst DN just på grund av kulturdelen. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att denna lilla dagliga kulturskrift i viss grad har påverkat mitt konstnärskap genom att ligga i framkant i debatten (insert flashback: postmodernism-debatten). Nu ser jag framför mig en allt mer krympande och marginaliserad kulturdel, som stoppas undan längst bak i A-delen, som inte längre orkar ligga och gnaga på framkanten på grund av institutionell depression och amputationens fantomsmärtor och som därmed inte längre förmår sprida lycka till frukostkaffet.

När till och med en debattör som Fredrik Segerfeldt uttrycker sin saknad över att inte längre kunna få bli ”förbannad över vad tokvänsterdårarna har hittat på” måste man fråga sig om inte detta är mer än en angelägenhet för de som älskar kultur i alla dess former. DN kultur har ständigt genererat och levererat debatt, ständigt varit i hetluften. Men för mig, med mitt yrke, har dess bevakning av kulturlivet betytt mer än så. Det är därför med sorg jag nu måste konstatera att det är dags att avsluta detta kärleksfulla förhållande. Det gör mig ont. Inte minst om de kvarvarande skribenterna som måste känna sig mycket utsatta för tillfället. Ni har mer än mitt fulla stöd. Jag bugar ödmjukt inför era insatser. Men er ledning måste få veta att den är på väg att göra oförlåtligt misstag och därför måste jag lämna er, om än tillfälligt, och med stor sorg i hjärtat.

Och om någon från DN:s ledning läser det här så måste jag säga till er: ni väljer att amputera den del av tidningen som många älskar. Enligt Croneman har kulturdelen fler läsare än sport- och ekonomisidorna. Ni kanske överlever utan mig, och utan de tusentals andra som läser tidningen för kulturdelens skull. Själv undrar jag om inte amputationen kommer att leda till kallbrand i stället för tvärtom.

Fler artiklar om detta:
Åsa Lindeborg i AB
Johan Croneman i DN

Uppdaterat den 19/3
Motpol (Segerfelt-apologet)

Andra bloggare om makt, dn, dn kultur, media, politik, kultur, konst, intressant, dagens nyheter, kulturdelen

Liten rapport om gårdagens samtal om makten över historien

2010-03-17T13:01:00.001-07:00

Det kändes som om samtalet om ”Makten över historien”, som jag deltog i på Moderna Museet i går kväll, kunde ha fortsatt hur länge som helst med tanke på hur de olika deltagarnas infallsvinklar grep in i varandra. Formen för samtalet var att vi som deltog först presenterade vår syn på makt utifrån våra respektive verksamhetsområden för att sedan anta en mer öppen debattform, lätt modererad av intendenten Catrin Lundqvist, en form som jag tycker fungerade utmärkt. Det blev kort sagt ett dynamiskt samtal som presenterade flera olika infallsvinklar på makt och som bitvis kom att bli ganska personligt.

Deltog gjorde Maria Lantz, som är tillförodnad rektor på Konsthögskolan i Stockholm och lektor för seminarie-kursen Konst och Arkitektur (som jag för övrigt deltar i som student), Per Wirtén, författare och skribent, Dr Iris Müller-Westerman som är intendent på Moderna Museet och skapat den pågående utställningen med Lee Lozano, jag själv i egenskap av utställare i Studion, samt Catrin Lundqvist som är intendent på Moderna och hade sytt ihop samtalet.

Ett tema som dök upp flera gånger i samtalet var makt i förhållande till sanningsanspråk, objektivitet och trovärdighet och det slog mig hur komplicerat det blir att prata om maktrelationer om man har en i positiv bemärkelse ”relativistisk” syn på sanningen. Det som jag uppfattar som ett perspektiv på, eller ett förslag till, historieskrivning kan någon annan uppfatta som ett anspråk på att sitta inne med en absolut sanning, och detta oavsett hur mycket jag än försöker förklara motsatsen. Det som jag uppfattar som ett förslag på hur maktrelationen mellan mig och någon annan skall tolkas blir uppfattad av den andre som en krigsförklaring eller som ett försök att använda maktmedel. Man måste med andra ord skrida varsamt fram om man vill samtala om makt.

Jag måste också säga att jag fascineras av Lee Lozanos personliga historia. Av hennes avhopp från konstvärlden 1972, när hon på många sätt var på toppen av sin karriär. Just avhoppet, eller vad man med några modeord i dag skulle kalla för ”down-sizing” eller ”downshifting” är något som jag kommer att belysa mer inom ramenför det här projektet. Jag har tidigare skrivit om begreppet ”dekurrens” som en analogi där man i stället för att konkurrera gör precis tvärtom. Man avsäger sig kort och gott en del av sin makt, som en handling riktad mot en person eller organisation eller till en allmän ”pool” av makt som kan användas av andra. Vän av ordning kanske undrar om makt verkligen fungerar på det sättet? Säker är jag inte, men läs gärna hur jag resonerar i två tidigare postningar.

Foto: Sara Vide Ericsson

I en annan del av blogosfären: diskuteras det hejvilt om kulturskaperier efter det att en rad branschorganisationer, bland andra KRO - som jag själv är medlem av - gjort ett utspel i SvD om hur kulturskapare kan få betalt för produktioner som publiceras på internet, vilket skapat något av en nätstorm. Utspelet hade visserligen sina tveksamheter (måste man verkligen hänvisa till en rapport?), men jag gläder mig över att KRO och de andra organisationerna bestämt sig för att komma ut i ljuset och ta matchen. Det var faktiskt inte en dag för tidigt. För min egen del funderar jag på att helt övergå från digital konstproduktion till unik exemplarsframställan i betong, stål, granit eller gjutjärn. Just nu känns det liksom helt rätt.

Här är ett urval av länkar som producerats i debatten:

Kulturskaparnas hemsida

Kulturskaparnas debattartikel på SvD brännpunkt

Replik på kulturskaparnas artikel i SvD

Juliagruppen på Svt debatt

Replik av Karin Willén på Svt debatt

Karin Willén (igen) på Kulturekonomi

Stockholms Handelskammare: Fredrik Sand

Copyriot om kulturkreationism (äldre men intressant i sammanhanget)

Samesamebutdifferent

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, kultur, journalistik, moderna museet, lee lozano, kulturskaparna, intressant

I kväll: samtal på Moderna Museet i Stockholm: Makten över historien

2010-03-16T08:13:00.000-07:00

Om några timmar börjar ett samtal på Moderna Museet i Studion där jag och flera andra medverkar. Temat för kvällen är "Makten över historien".´Se pressmeddelande från Moderna Museet nedan:

Makten över historien

Tid: tisdagen den 16 mars kl 18.00-19.30
Plats: Studion, Moderna Museet i Stockholm (ingång från sjösidan efter kl 18)
Samtal: Makten över historien
Programmet är ett samarbete mellan KKH, konst och arkitektur och MM.
Fri entré. Baren är öppen 18-20.

Apropå Lee Lozano och hennes plats i konsthistorien. Vem vinner och vem försvinner?
Dokument som maktutövning och dokumentär som fiktion. Vem avgör sanningshalten?
Nya konstnärliga arbetsmetoder och redskap. Kan konstnären påta sig rollen av historieskrivare?

Medverkande:
Jon Brunberg, konstnär
Maria Lantz, konstnär, konstkritiker och lektor vid Kungliga Konsthögskolan
Dr Iris Müller-Westermann, intendent för internationell konst, Moderna Museet
Per Wirtén, journalist och författare
Samtalsledare: Catrin Lundqvist, intendent, Moderna Museet

För många är Lee Lozano (1930–1999) fortfarande en okänd konstnär. Hennes karriär var kort men intensiv. Hon tillhör en generation konstnärer som var verksamma i New York under 1960- och tidigt 70-tal. Syftet med Moderna Museets retrospektiva utställning är att lyfta fram Lee Lozano i strålkastarljuset och presentera hennes konstnärskap för första gången för en nordisk publik. Utställningen är producerad av Moderna Museet och omfattar cirka 50 målningar och 140 verk på papper.

Jon Brunbergs konst kretsar kring frågor om individuell, kollektiv och politisk makt. Han arbetar med digitala medier som blir till videosekvenser och Internetbaserade system och bilder.
Om du vill veta mer om 19 years se: http://www.jonbrunberg.com/19y/
Maktverktyget är ett Internetbaserat konstverk där du kan mäta din individuella makt. Vad är makt? Och hur mäktig är just du? Med Maktverktyget mäter du din makt gentemot andra och ser var på maktskalan du befinner dig.
Mer information

Om utställningen med Lee Lozano

Om utställningen 19 years och ett verktyg för att mäta makt

Eventet på Facebook:

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, moderna museet, maktverktyget, lee lozano, historia, samhälle, politik

Estonia risning och andra förändringar

2010-03-02T23:20:00.000-08:00

Det har skett flera dramatiska utvecklingar i Maktverktyget sedan den nya versionen sjösattes för tio dagar sedan och utställningen öppnade på Moderna Museet öppnade den 25/2.

Sedan den 25/2 har till exempel det globala maktvärdesindexet (medelvärdet av alla användares senaste mätningar) rasat brant från 5.58 till 5.40 och därmed utraderat hela ökningen från i maj 2009. Den ljusblå kurvan på skärmdumpen från en av monitorerna som visas i utställningen pekar, som ni ser, rakt ner i djupet.

Lika dramatisk har ökningen av den så kallade MVI-basen varit (MVI-basen är alla som mätt sin makt och deras senaste maktvärde). Basen har nästan fördubblats på tio dagar till nästan 700 mätningar och ökar nu med 5-10% per dag.

Till detta kommer två nya toppnoteringar, av en anonym mätare och en med pseudonymen Qais Paki som delar förstaplaceringen med maktvärdet 7.94.

Till viss del hänger raset förstås samman med att nya grupper av människor börjat mäta sin makt. För det första har projektet nu på riktigt blivit en internationell angelägenhet vilket inte minst visar sig i att den svenska andelen av MVI-basen sjunkit med närmare 10% under de senaste dagarna. Svenska mätningar utgör i skrivande stund 71% av MVI-basen med Storbritannien som tvåa på 3.6% tätt följt av Frankrike 3.2% och Estland 3.2% (som klättrat från noll till fjärdeplatsen på ett dygn).

En annan faktor som säkert bidrar till fallet är att andelen kvinnor som mäter sin makt ökat markant. Kort sagt: det kan vara en mängd faktorer som avgör raset. Man kan också se det som en ”naturlig korrigering” som börsanalytikerna brukar säga. MVI blåstes med andra ord upp eftersom en stor mängd högutbildade svenska män mätte sin makt. När nu andra grupper kommer med i spelet och framför allt på grund av den stora ökningen av MVI-basen så blir skillnaden väldigt påtaglig.

Klockan är efter åtta. Datorerna drar i gång på Moderna. I går var det Estländare som stod för den större delen av maktmätningarna. Var kommer man att mäta sin makt i dag?

För övrigt: Jag har postat väldigt mycket om maktverktyget den senaste tiden, av naturliga orsaker, men hoppas kunna återvända till begreppen när saker och ting lugnat ner sig.

Andra bloggare om: makt, mätningar, enkäter, maktverktyget, index,konst,kultur,

Några bilder från torsdagens öppning

2010-02-27T14:48:00.000-08:00

Sara Vide Ericsson tog ett antal bilder på öppningen av 19 years och ett verktyg för att mäta makt på Moderna Museet i torsdags som hon varit vänlig nog att låta mig använda. På de översta två bilderna ses jag själv och utsällningens curator Catrin Lundqvist under samtalet om utställningen, den tredje bilden från ovan visar en vy över utställningen med 19 years till höger i bild, och den fjärde visar maktverktyget.

För övrigt pågår just nu intressanta maktmätningsjämförelser på Sara Vides utmärkta blogg som jag gärna puffar lite extra för. Det är trots allt (enligt för mig okänd källa) Sveriges största konstblogg.

Foton av Sara Vide Ericsson

För övrigt

fortsätter antalet mätningar att ständigt öka i antal (just nu utgör 546 st mätningar underlag för Maktvärdesindex) samtidigt som maktvärdesindexet ständigt faller. I dag har det varit ytterligare ett dramatiskt fall på -0.76% vilket i princip har raderat ut stora delar av den kraftiga uppgången i maj 2009.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, konst, kultur, politik, filosofi, mätningar, enkäter, samhälle, filosofi, moderna museet, intressant?

En kväll på Moderna: om sanningsanspråk och konstnärsroll

2010-02-26T09:54:00.000-08:00

Frågan om vad som är makt och vem som formulerar vad som är makt är uppenbarligen något som engagerar, vilket sannerligen visade sig i gårdagens samtal i samband med öppningen 19 years och ett verktyg för att mäta makt på Moderna Museet. Det samtal mellan mig och utställningens curator Catrin Lundqvist om konstverken i utställningen, som var tänkt att vara i ungefär i en kvart-tjugo minuter, drog i väg till 45 minuter på grund av en anstormning av frågor från publiken. Mycket kom att handla om min metodik och om sanningsanspråk, och en del tid fick ägnas åt att reda ut vad verken faktiskt är och gör och vad som ligger bakom dem. Andra frågor var förvånansvärt personliga. Bitvis var diskussionen synnerligen intensiv. Det kändes kort sagt som en tämligen ovanlig kväll i konstvärlden.

För det första måste jag säga att jag verkligen uppskattade debatten (även om jag kan tycka att den bitvis blev för fokuserad på att reda ut begrepp). Jag ser många av mina verk som diskussionsmotorer (för att låna ett uttryck från en musei-intendent), där en del av intentionen är att uppmuntra till debatt eller samtal om en specifik fråga, samtidigt som de hjälper mig att förstå världen och att ”stiga ut i” den (för att citera en poet i ett av mina favoritavsnitt av "Vita Huset")

Det är samtidigt tydligt att frågan engagerar och provocerar, och jag kan inte säga mer just nu än att det var en ynnest att få uppleva det engagemanget på ett så påtagligt sätt. Jag är helt enkelt lite för slutkörd för att klara av några djuplodande analyser just nu, men jag kommer definitivt att försöka ge mig på sådana vid ett senare tillfälle.

För övrigt:

Konstnärskollegan Sara Vide Ericsson har laddat upp en massa fina bilder från evenemanget.

Maktvärdesindex rasade med nästan en hel procentenhet efter det att pressmeddelanden gått ut och utställningen öppnat. Det är ett rätt rejält ras det. Vad säger det?

Underlaget för maktvärdesindex (läs: antalet användare) har i sin tur ökat med nästan 25% under samma tidsperiod. I skrivande stund handlar det om 488 stycken användare (registrerade så väl som gäster).

Andra bloggares åsikter om makt, politik, samhälle, filosofi, konst, kultur, moderna museet, enkäter, makthavare

Snapshot inför morgondagens begivenheter

2010-02-24T08:53:00.000-08:00

Just nu pågår förberedelserna som bäst inför morgondagens öppning av utställningen 19 years och ett verktyg för att mäta makt på Moderna Museet där maktverktyget är ett av två verk som skall visas. Kablar stuvas undan, högtalare skruvas upp och de sista snickerierna färdigställs. Dessutom finjusteras maktverktyget. Buggar stampas ut, layouter anpassas och de (förhoppningsvis) sista felstavningarna och översättningsmissarna korrigeras. Hjärnan är mosig av alltför lite sömn. Kort sagt: bättre än så här blir det inte.

På ett sätt kan man säga att utställningen redan har börjat i och med att en hel del maktmätningar strömmat in som ett resultat av pressmeddelanden och utskick. Speciellt roligt är att de flesta av mätningarna som gjorts de senaste dagarna inte är gjorda av svenskar. Det här projektet kan bara nå sin fulla potential om det kan operera på en global nivå, som jag ser det. I och med att den engelska versionen har fått ett eget domännamn, thepowertool.net ökar den möjligheten betydligt. En idé som ligger nära till hands är att skapa en lista som jämför makt mellan länder, som inte baseras på militär eller ekonomisk styrka utan utgår från de som mäter sin makt. Redan nu kan man på statistik-sidorna se vilka länder som är inkluderade i mätningarna.

Du, käre läsare av denna enkla blogg, är förstås varmt välkommen till öppningen av utställningen 19 years och ett verktyg för att mäta makt, torsdagen den 25 februari 2010, kl 18-20, i Studion på Moderna Museet i Stockholm. Ingång från sjösidan/parkeringen. Kl 18.15 presenterar jag utställningen i samtal med Catrin Lundqvist, curator, Moderna Museet och publiken. Mer information om utställningen och länk till Facebook-eventet. Mer om det andra verket som ingår i utställningen:19 Years.

#m Preparations are underway for tomorrow's exhibition at Moderna Museet. In a way you could say that the show has already started with the many measurings that have been completed over the last few days. What's interesting is that most of those have been made by people outside of Sweden. The power tool will certainly work well on a national level, but its full potential can only be fulfiled if it operates on a global level. m#

Andra bloggar om Andra bloggare om: makt, konst, kultur, filosofi, maktmätningar, politik, samhälle, makthavare

Den nya versionen av maktverktyget ute

2010-02-17T13:27:00.000-08:00

Äntligen, efter mycket svett (i alla fall börjar händerna kännas lite stela efter allt kod-knackande), så är den nya versionen av Maktverktyget ute, med en vecka kvar innan min utställning på Moderna Museet öppnar. Det har varit några intensiva veckor med ny formgivning, nya och förbättrade funktioner av allehanda slag och optimeringar av den underliggande koden för att snabba upp tjänsten (även om det skulle behövas mer av den varan för att få den riktigt snabb).

Det mesta är förbättringar av de existerande funktionerna, men bland nyheterna skulle jag vilja lyfta fram själva enkäten som kryddats med flera nyheter.

Efter varje svar får du en ny prognos om hur stort ditt maktvärde kan tänkas bli när du avslutat enkäten.

Du får också veta hur viktig varje fråga är. Vikterna, som jag berättat om tidigare, bestämmer hur viktig varje enskild fråga skall vara i den slutgiltiga sammanräkningen av maktvärdet. De bestäms av alla som mätt sin makt, och satt egna vikter för en eller flera frågor.

Till detta kommer en svarstext för varje fråga som besvaras i enkäten som förtydligar frågan, ger feedback på enskilda svar, eller tips om var man kan hitta relaterad information.

En annan viktig nyhet är at den engelska versionen av tjänsten nu i princip är färdigutvecklad, och att den numera körs på en egen domän: thepowertool.net. Idén med projektet är att nå ut till världens alla hörn för att kunna göra konkreta jämförelser. Nu när den engelska versionen känns mogen så är det dags att göra lite mer reklam för den.

I övrigt noterar jag att mitt statistikverktyg rapporterar att den nya widgeten (som ni kan se i bloggens sidebar) redan har kommit till användning och långsamt sprider sig, samt att jag närmar mig fyrahundra sparade maktmätningar. Några spännande veckor väntar.

I en annan del av galaxen: i morgon ställs den egyptiske bloggaren Wael Abbas inför rätta anklagad för att ha lagt ut videos på sin blogg som visar övergrepp och tortyr i egyptiska fängelser, videos som filmats av poliserna själva men som sedan hamnat på YouTube. Den som twittrar kan med fördel visa sitt stöd för Wael genom att ”trenda” #waelabbas i morgon den 18/2.

Information om målet från ANHRI

Artikel om Abbas i DN

#m The Power Tool is now fully available in English with its own domain-name thepowertool.net m#

Andra bloggares åsikter om makt, verktyg, maktverktyg, moderna museet, konst, kultur, politik, samhälle, filosofi, wael abbas, egypten, human rights, mr

Puff: Intensifier och Spinozismen

2010-02-15T13:24:00.000-08:00

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några länkar till er från Intensifier som i högsta grad berör min förra postning. Cristoper Kullenberg har skrivit tre inlägg om Spinoza där bland annat multitudens relation till staten nagelfars och jag vill här passa på och saxa ett avsnitt av del II som på ett utmärkt sätt formulerar det jag var inne på i går:

Frihet är omöjlig i ett naturtillstånd. Den måste således gå genom andra människor. Eftersom vi ständigt påverkas av omvärlden uppstår en filosofisk nödvändighet i det att ett samhälle hela tiden måste finnas. Hur ett samhälle eller en stat ska utformas är dock öppet. För Spinoza är diktaturer, furstendömen, liberala demokratier, kungariken osv. alla demokratiska, i bemärkelsen att de är konstituerade av multituden. Oavsett styrelseskick riskerar alltid staten att falla om den gör orätt och försätter multituden i svängningar som närsomhelst kan slå gnistor för att tända en revolt.

Här är länkar till alla delarna

Transaktioner om Spinozismen, del 1; Politisk ekonomi
Transaktioner om spinozismen, del II; Kopplingar och politik
Transaktioner om spinozismen, del III; Tid

Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, spinoza, staten, multituden, demokrati, revolt

Om nu summan av makten är konstant (del 2)

2010-02-13T05:57:00.000-08:00

Jag har tidigare skrivit om vad som händer med makten när den transfereras från en person till en annan och hur sådana överföringar kan se ut. Avges till exempel energi (spillmakt) i överföringen eller förblir summan av makten mellan två individer konstant? Man skulle kunna kalla detta för en maktens energilära, eller ekonomi, om man så vill.

Den energiläran kan förstås också appliceras på ett makroperspektiv genom att man tittar närmre på hur makt fördelas mellan större enheter i samhällskroppen. Sådana komplexa, systemiska modeller bör man förstås handskas ytterst försiktigt med om man inte, som t.ex. den gode Immanuel Wallerstein, har ett helt institut i ryggen. Jag tänkte i alla fall försöka koka soppa på den spik jag har i verktygslådan, och i samma veva stryka Foucault och konfliktperspektivet ur receptet, för att återvända till en mer klassisk syn på makt, á la Max Weber, genom att försöka definiera olika makroekonomiska maktcentra.

Det som intresserar mig just nu är statens roll som ett sådant maktcentra. Staten har en administrativ, exekutiv och lagstiftande makt, och i de flesta fall en våldsmakt-apparat till sitt förfogande för att se till att lagarna efterlevs. Staten är en av de bredaste makthubbarna som representerar en mängd olika intressen.

Våldsmakten, i form av polis och militär, är i sig en makthubb som i många länder är lika stark som, eller starkare än, staten. Det kan förefalla främmande att diskutera detta i ett land som Sverige, men man behöver inte åka långt för att se hur militär, miliser och säkerhetspolis agerar som kraftfulla grå eminenser i nationella politiska sfärer.

Den ekonomiska makten kan i sin tur fördelas på juridiska instanser som företräder olika grupper av individer och intressen som till exempel företag eller fackföreningar. Även staten är en sådan instans med betydande ekonomisk makt och individer kan i sig bli maktcentra i kraft av storleken på sitt kapital.

Det finns också andra maktcentra som formeras parallellt eller på tvärs emot den westfaliska ordningen, som till exempel kriminella nätverk, med den internationella drog- och vapenhandeln i spetsen.

Därmed är vi framme vid massan, eller multituden - för att prata hardt-negriska eller spinoziska - en stor samling individer, sedda ur makroperspektiv, som i kraft av sin storlek och vilja kan fungera som en maktfaktor i sig, eller som en katalysator för makt-transfereringar.

Ni förstår kanske vart jag är på väg? Slutledningen måste bli att stat, företag och organisationer (ja, till och med våldsmaktorganisationer som militär och polis) i grund och botten fungerar på ett liknande sätt. Skillnaden är att olika centra företräder olika intressen och grupperingar i samhället.

Min poäng är egentligen att ingen av makthubbarna är bättre per se (trots att jag personligen hyser en mycket stor motvilja mot våldsmakten, och trots att jag anser att staten i princip har den största legitimiteten). Alla former av maktcentra kan bli egenmäktiga, svårstyrda och korrumperade och i värsta fall till och med börja föra krig emot de som de är satta att representera.

Däremot skulle jag vilja påstå att det är ett önsketänkande att tro att man kan skilja närlingsliv från stat, som många marknadsliberaler vill, utan att ta massans vilja till inflytande i beräkning. Man stirrar sig lätt – som Jimmy Sand så riktigt påperkar – blind på staten utan att förstå att massan kommer att söka andra, och kanske betydligt mer våldsamma vägar till inflytande över kapitalet. Om summan av makten är konstant även på makronivå borde man noga analysera alla möjliga vägar som maktflödena kan ta innan man så lättvindigt önskar skilja sig från det maktcentra som kanske till och med säkrar ens verksamhet.

För att förstå konsekvenserna med ett sådant avskiljande kan man med stor behållning gå tillbaka till en av makt-teorins klassiker: Niccolo Machiavellis Fursten. Vikten av massans betydelse för furstens makt, och handlingar, är en ofta förbisedd del av denna fantastiska lilla bok. Faktum är att man kan läsa den som en uppmaning till fursten att inte underskatta massans makt. Fursten är dessutom en utmärkt beskrivning av hur en maktordning i värsta fall skulle kunna se ut i en post-westfalisk värld.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktordning, makthavare, machiavelli, fursten, foucault, max weber, spinoza, hardt, negri, samhälle, politik, ekonomi, liberalism, kriminella nätverk, systemkritik, stat, kapital, marknadsliberalism, företagande, militär, polis, intressant?

Maktverktyget i Studion på Moderna Museet

2010-02-11T03:43:00.000-08:00

En av anledningarna till den förhöjda aktiviteten kring Maktverktyget på senare tid är att det återigen är dags att presentera det i ett publikt sammanhang. Den här gången sker det i Studion på Moderna Museet, som är en plats för experimentell programverksamhet med betoning på rörlig bild, performance, internetbaserad konst, föreställningar och samtal.

Det är med andra ord hektiska tider. Jag förbereder nu parallellt tre gränssnitt för utställningen som alla baseras på den kommande versionen av tjänsten. Det ena är förstås den gamla hederliga webbtjänsten på maktverktyg.com. De övriga två är specialdesignade gränssnitt för utställningsrummet. Jag planerar att släppa upp betan för den nya versionen under kommande vecka, och kommer förstås att meddela här när det sker.

Verktyget kommer inte att vara det enda av mina verk som visas. På plats finns också 19 years, som är en animation som mappar av nästan 2000 folkliga massprotester i världen mellan åren 1989 och 2007. Det projektet kan ni läsa mer om på dess egen webbplats.

Utställningen öppnar den 25/2 kl 18-20 och pågår till den 21/3 2010. Du, kära läsare, är förstås hjärtligt välkommen.

Andra bloggare om makt, konst, kultur, maktverktyget, moderna museet, utställningar, protester, mäta makt

#m Maktverktyget visas tillsammans med animationen 19 years under februari-mars 2010 i Studion på Moderna Museet, som är en plats för experimentell programverksamhet med betoning på rörlig bild, performance, internetbaserad konst, föreställningar och samtal. Utställningen öppnar den 25/2 kl 18-20 och pågår till den 21/3 2010. m#

Post scriptum: Den korta texten mellan hash-taggarna #m och m# tarvar en förklaring. Jag experimenterar just nu med att ta in rss-flödet från den här bloggen in i maktverktygets gränssnitt. Det som visas mellan taggarna är tänkt att användas i utställningen.

Och till sist: Heiti Ernits och Karl Palmås bloggar har letat sig in i min rulle.

Långa svansar och höga huvuden

2010-02-08T13:12:00.000-08:00

De senaste dagarna, när jag har arbeta med att skärpa Maktverktyget har jag ställts inför en del intressanta fakta som delvis radikaliserar mätningen, men som också på ett plågsamt sätt tydliggör skillnaderna mellan de mäktigaste och de maktlösa.

Det började med att jag återvände till den intressanta, lilla webb-tjänsten globalrichlist.com, som med utgångspunkt från data som vaskats fram av Världsbankens forskare visar din årsinkomst på en global skala. Jag bestämde mig för att den mätningen skulle ligga till grund för hur maktverktyget värderar frågan om inkomst. Det enda ”problemet” är att skillnaderna mellan de fattigaste och rikaste är så hisnande stora. Inkomstskillnaderna skulle kunna beskrivas som en inverterad ”long-tail” där den rikaste 10 procenten tjänar 50% av den totala världsinkomsten. En lång svans blir det eftersom inkomstkurvan vänder drastiskt uppåt efter cirka 5 miljarder människor efter att ha legat på mycket låga nivåer.

Därmed får du som "västerlänning" i princip full pott, oavsett om du tjänar lika mycket som en socialbidragstagare på existensminimum, eller om du tillhör de super-rika. Sen kan man förstås fixa och trixa med BNP- och prisindex-justerade inkomst-tal i all oändlighet. Jag har valt att inte göra det för denna gång, inte minst för att visa på skillnaderna.

Det man vinner på karusellerna... I frågan om mediegenomslag har å andra sidan möjligheten att nå en hög poäng sänkts drastiskt efter det att jag synkade poänggivningen med makthavare.se/Fokus mätnings-metodik där man använder en logaritmisk skala för att ge poäng beroende på hur många omnämnanden en person fått i pressen. Du måste numera i princip ha omnämnts i mer än 1000 artiklar eller nyhetsinslag för få en högre poäng än fem på en skala från ett till tio. Sedan frågan om mediegenomslag infördes har maktvärdes-index sakta sjunkit. Troligen blir det ytterligare en liten sänkning nu. Också här kan man med andra ord säga att det finns en tydlig tröskel för när man kan anse att ett antal mediehändelser blir till ett riktigt genomslag.

I en annan del av galaxen diskuteras det nu febrilt och intressant om liberalism. Jimmy Sand skrev en artikel om liberalismen, Heiti Ernits fortsatte med två uppföljare vilket ledde mig både till Thomas Svensson, Copyriot och en äldre artikel av Karl Palmås om en ny vänsterliberalism. Den senare skriver dessutom intressant om posthumanism i det senaste numret av Arena. Både Jimmy och Rasmus lyckades dessutom var för sig inspirerade mig att läsa Manuel de Landa. Följdaktligen har jag precis beställt A Thousand Years of Non-Linear History. Så kan det gå!

*
Testar en ny funktion. #m Text som visas efter denna tag men före den avslutande kommer att visas på ett alldeles speciellt sätt. Mer om detta senare m#

Läs även andra bloggares åsikter om makt, liberalism, ekonomi, media, arena, inkomst, makthavare, maktmätning, manuel de landa

Dagens maktcitat. Makt ett svenskt begrepp?

2010-02-01T09:46:00.000-08:00

Dagens maktcitat kommer från Sampos ordförande Björn "Nalle" Wahlroos i en intervju med E24 med anledning av en eventuell fusion mellan finska Sampo och nordea.

– Det där med makt är ett mycket svenskt begrepp. Vi försöker ju alltid understryka att vi kör med en anglosaxisk uppfattning om bolagsstyrning, det vill säga där makt inte är det viktiga utan hur man driver aktieägarnas intressen, säger han och fortsätter:

– Det är klart att Sampos närvaro i Nordeas styrning nu ökar. Grovt sett fördubblas den ju. Men jag tycker inte om ordet makt. Jag tycker inte att det ordet passar in i aktiebolagslagens filosofi. Den går uttryckligen ut på att man som enskild styrelseledamot ska driva alla aktieägares intressen. Och det tänker vi göra.

Ytterligare ett bra exempel på hur lätt det är för ett intervjuoffer att glida undan när en journalist ber en person att kommentera dennes egen maktställning.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, inflytande, jouralistik, sampo, nordea, ekonomi, samhälle

Fler kommande nyheter i maktverktyget

2010-01-31T19:06:00.000-08:00

Just nu jobbar jag febrilt med att få klart nästa version av maktverktyget. Det går långsamt framåt. En av de funktioner som kommer att förbättras betydligt i den kommande versionen är möjligheten att följa sin makt över tid, vilket innebär att man kan mäta om sin makt när något har förändrats i ens liv och därmed få en historik över hur ens makt förändrats över tid. Funktionen har funnits förut men varit mycket begränsad.

Nytt är också möjligheten att kunna bestämma en målsättning för sin makt. Det blir tills vidare en mycket enkel funktion, med få reella applikationer, men i kommande versioner av maktverktyget kommer målsättningen att få mycket större betydelse, både för analysverktygen och för mätningen i sig.

Med målsättning menar jag målet för den personlig ambitionen, från ambitionen att ackumulera så mycket makt som möjligt till att frånsäga sig all sin makt och alla möjliga scenarion däremellan. Med målsättning som en parameter kan man helt enkelt göra mer exakta analyser av maktmätarens personliga behov.

Trots att fokus i tjänsten förvisso ligger på ackumulation, därför att det är det vanligaste sättet vi tänker på makt - som något som vi hela tiden skaffar mer av – så är kanske möjligheten att avsäga sig makt egentligen ett intressantare alternativ. Det kan låta märkligt, men anledningarna till att man skulle vilja göra det är många. Mindre makt kan leda till färre konflikter, mindre förtryck eller till större personlig frihet. Jag har diskuterat något liknande i en tidigare postning om dekurrens.

Andra bloggtips:

Nytt i bloggrullen är Nätverk för Motståndsstudier från Göteborgs Universitet, som kanske inte är en blogg i egentlig mening, men definitiv en intressant grupp när det gäller studier av makt ur ett annat perspektiv.

Danne Nordlings Skattepolitik och Samhällsfilosofi är väl nästan att räkna som en klassiker i bloggvärlden. Jag håller nästan aldrig med Danne när det gäller politik eller ideologi, men han leverar oftast precisa och intressanta postningar om ekonomi. Just nu skriver han om den uppmärksammade partiledardebatten.

Ny är också Copyriot, också det en klassiker. Rasmus hyllar radio som massmedium i sin senaste post. Där har vi sannerligen något gemensamt.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktverktyg, makthavare, ekonomi, filosofi, politik, mätning, samhälle, quiz, enkät

Följ min blogg med bloglovin

Om videokrati, ponnyföräldrar och skådespelsamhällets fulländning

2010-01-29T11:34:00.000-08:00

Erik Gandinis dokumentär Videocracy, som jag såg i går, väckte en hel del frågor hos mig. Jag har inte varit i Italien på länge. Jag har aldrig vad jag kan komma ihåg sett Italiensk TV. Jag har nu inte inte ens en egen TV-apparat, så det kan tyckas förmätet av mig att komma med utsagor om televisionens eventuella makt. Klart är dock att ett av Videocracys huvudteman är just makt, i form av ett slags utbyte mellan mediakonglomeratens överklass och de klasser som de dominerar och understödjer på samma gång. I filmen porträtteras t.ex. Ricky, som genom att delta i otaliga auditions försöker bli en del av TV-underhållningens värld, vilket han i sin tur förväntar sig skall leda till ”pengar och brudar”. Kort sagt; alla i denna film verkar besatta av att bli den mäktigaste, den mest framgångsrike; vinnaren. Om man vill se en naturfilm så är Videocracy ett bra val. Den är rent darwinistisk.

Det som är intressant med filmen är att den, framför allt kanske genom just titeln, förmedlar idén om en avgänsad maktsfär som löper vertikalt genom alla hierarkier, genom att den omfattar alla befolkningslager från de arbetar- och meddelklasstjejer som drömmer om att få bli tv-värdinnor till agenterna och politikerna i den allra högsta toppen. Genom Berlusconis politiska fråmgångar skulle man kunna säga att denna hierarkiska modell har fulländats och nått sin största utbredning inom demokratins ramverk. ”Videokratin” är med andra ord Guy Debords skådespelsamhälle i full blom.

Liksom de flesta spetsiga hierarkiska modeller är även Berlusconis skådespelsamhälle baserat på ett våld, men i sin oförblommerade form, som publikdragande TV, blir våldet, i form av en knivskarp och ogenerad konkurrens, norm. Det våldet är inte signifikant för det område i maktsfären där konkurrensen är som hårdast utan sprider sig nedåt i basen och visar sig i Sverige för beundran för ”vinnarskallar”, idoler, börs vinnare och föräldrar som till och med trakasserar funktionärer på ponnytävlingar numera så till den milda grad att man ställer in. ”Ponnyföräldrar” är 2010-talets curlingföräldrar. Man nöjer sig inte längre med att sopa framför sitt barn. Man använder numera kvasten som tillhygge.

Men inte nog med detta: det våld som skådespelsamhället i sin fulländade form verkar generera tycks kongenialt med våldets dominans inom internationella relationer, i form av krig, eller hot om krig, som den enda möjliga vägen till fred, där det enda alternativet till våld är ”lite mindre våld än brukligt”. Där man inte längre kan föreställa sig fred eller fredlighet. Där en förlust inte längre innebär en möjlighet utan ett svart hål täckt med ett lager av psykofarmaka i botten.

*

Just nu, i en annan del av galaxen: Jimmy Sand har skrivit en komplex artikel om liberalismens förhållande till staten som är väl värd att ta en titt på.

Andra bloggare om makt, våld, krig, fred, videocracy, silvio berlusconi, ponnyföräldrar, skådespelsamhället, debord, italien, tv, television, darwin, pengar, brudar, ekonomi

intressant

Pridefestival med tema makt

2010-01-28T10:25:00.000-08:00

Jag noterar bara i förbifarten att temat för nästa Stockholm Pride kommer att vara makt. Jag måste säga att det känns helt naturligt eftersom hbt-rörelsen, jämsides med olika feministiska rörelser, enligt min åsikt varit den grupp i det svenska samhället som tydligast utvecklat debatten om maktens struktur och effekter under de senaste åren, och som varit ytterst framgångsrika i det arbetet.

Syftet med valet av tema är, enligt ett pressmeddelande, "att belysa så väl positiva som negativa former av maktstrukturer samt visa hur man kan bemöta olika former av maktutövande. Det handlar om att synliggöra diskriminerande strukturer i samhället och samtidigt påpeka att alla människor har makt att göra en skillnad."

Synd dock att inte ordförande för Stockholm Pride, Claes Nyberg, vill ge sig in på en lite djupare diskussion om vad man menar med temat.

- Makt kan betyda så många olika saker för olika människor, individer och grupper. Därför gör inte vi bedömningen vilken typ av makt man refererar till när man hör årets tema.

andra bloggares åsikter om makt, pride-festivalen, stockholm pride, feminism, gay-rörelsen, hbt-rörelsen, intersektionalitet

Kommande nyheter i maktverktyget:vikterna (m.m.)

2010-01-25T14:57:00.000-08:00

Det har varit ovanligt mycket aktivitet på maktverktyget det senaste dygnet på grund av av att folk delat sina resultat med andra på Facebook med Maktverktygets Facebook-badge, och det är verkligen kul att se den komma till användning i lite större skala, inte minst eftersom det snart är dags att släppa nästa version av maktverktyget.

Den nya versionen (0.8.0) kommer att innehålla en rad förbättringar av de existerande verktygen, men framför allt optimeringar som jag hoppas kommer att göra sajten mycket snabbare än i dag.

En essentiell funktion i verktyget som kommer att framträda mycket tydligare är vikterna, som gör tjänsten till något mer än bara en enkät. Genom att öka eller minska vikterna kan nämligen användaren försöka att påverka sitt slutliga maktvärde. Haken är att vikterna bestäms av alla användare gemensamt i demokratisk ordning. Ju fler som manipulerar vikterna, desto mindre blir påverkan från en enskild individ.
Tidigare har man bara fått tillgång till viktmanipulation om man registrerat sig. Nu kommer man att kunna bestämma vikten på varje enskild fråga redan när man besvarar frågorna i enkäten. Detta gör att vikterna får mycket större betydelse och att en persons maktvärde kan fluktuera från timme till timme.

En bieffekt blir att maktverktyget kommer att producera en bild av hur användarna ser på makt. Jag ser verkligen med spänning fram emot att följa den utvecklingen.

NOTIS:

Jag kan inte låta bli att kommentera Per Landins debattartikel i DN där han menar att Nazisternas kampanj för att brännmärka ”urspårad konst” (entarte Kunst), kan ha lett till ett uppsving för modernismen. Vilket fullständigt snömos, om ni ursäktar uttrycket! Ja, vem kan veta, kanske gjorde den det det? (I alla fall kanske för den abstrakta expressionismen på 50-60 talen.) Men allvarligt talat; det är väl ändå inte modernismens väl och ve vi kulturfolk vurmar om när vi tar upp Nazisternas vanvett? Tror Landin det på allvar? Frågan är enkel: är det bra eller dåligt om staten offentligen brännmärker (och för den delen, bränner) viss typ av konst och dödar, spärrar in eller driver ut konstnärerna som gjort konsten?

Det är inte modernismen som står på spel, Landin, det är individens frihet och den konstnärliga.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktverktyg, viktning, mätning, enkäter, nazism, konst, entartete kunst, demokrati, frihet, intressant

Kommunikationsmakt – Castells nya bok recenserad i DN

2010-01-23T08:00:00.000-08:00

Det har gått mig förbi att Manuel Castells släppt sin första bok på mycket länge, något som Ulf Bjereld nu gör mig uppmärksam på i en recension i DN. Castells nya alster verkar handla om hur makten blivit mer svårgripbar och Bjereld inleder artikeln med att fråga sig var makten finns i det globala nätverkssamhället:

Vad händer till exempel med nationalstaternas möjlighet att utöva makt när det territorium som utgör grunden för deras suveränitet blir alltmer irrelevant i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras när miljardstora transfereringar sker på mikrosekunder. Den makt som utövas inom den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang tar form i löst organiserade nätverk.

Enligt Bjereld är Castells grundtes rörande makten följande:

Makt, menar han, baseras på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället enligt Castells till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna.

Den avgörande frågan blir för Castells inte om det verkligen förhåller sig på det sättet, utan i stället hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Castells tar frågan om medias roll inför det andra Irak-kriget som ett exempel på hur Bush-administrationen kunde utnyttja medias nya roll för att sprida svårverifierbara fakta som sedan visade sig vara lögner.

Jag vill ifrågasätta tesen att makten blivit mer svårgripbar, makten har alltid varit svårgripbar. Historien om makten är en historia om hur olika grupper i samhället medvetet försöker att få större inflytande över sina liv och hur tekniska landvinningar oavsiktligen förändrar maktbalanser mellan grupper och individer. Makt är något som skapas när vi lever våra liv oavsett om vi vill det eller inte. Under paradigmskiften kan maktförhållandena för en tid bli mer synliga, och möjligen befinner vi oss i ett sådant för tillfället.

Den viktigaste frågan i sammanhanget är, för mig, om den era av mass-själv-kommunikation, som vi enligt Castells befinner oss i idag, fördjupar demokratin och distribuerar makt till fler människor eller om den snarare är tvärtom innebär ett hot mot demokratin, på grund av att den atomiserar oss, där de traditionella maktcentra, som Max Weber formulerade (militär, stat, administration, näringsliv) snarare stärks på demokratins bekostnad. Det är lätt att haspla ur sig floskler som att ”Internet stärker demokratin.” Jag är tveksam om det verkligen är så.

MER
Communication Power på adlibris.se (isbn: 9780199567041)

FÖR ÖVRIGT
Nya sajter i bloggrullen är Per Wirténs sida på Arena och den intressanta Wikin Krigsmaskinen, som innehåller flera artiklar om makt.

Andra bloggar om: makt, internet, kommunikation, samhälle, politik, manuel castells, informationsteknologi, it, nätverk, sociala medier, bush, irak, ulf bjereld
intressant?

En intressant rapport om stats-stödd homofobi

2010-01-22T04:24:00.000-08:00

Med anledning av gårdagens debatter så började jag (återigen) fundera över hur man skulle kunna få in frågan om makt relaterad till sexuellt förtryck i enkäten. Jag menade i en kommentar att om bara landsbaserad data över sexuellt förtryck fanns att tillgå så skulle det inte vara något problem att också mäta detta. Jag blev därför inspirerad när jag i dag hittade till ILGA:s (International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association) hemsida och till en rapport om stats-stödd homofobi som skulle kunna tjäna som ett utmärkt underlag. Om du känner till någon bättre eller mer uttömmande rapport så får du gärna posta info om det i kommentarsfältet.
Att utgå ifrån stats-stödd homofobi (dvs där hbti-sexualitet är förbjudet i lag) ger förstås inte en fullständig bild, men det ger i alla fall ett snapshot av hur stor toleransen är för sexuellt och kulturellt avvikande i ett samhälle.

Andra bloggar om: makt, intersektionalitet, homofobi, ILGA, hbt, mänskliga rättigheter, maktverktyg, makthavare, samhälle, politik

Böcker (ännu fler böcker) och kön

2010-01-21T12:32:00.000-08:00

Det slår aldrig fel: så fort jag börjar blogga så väcks mitt bokmissbruk till liv, d.v.s. jag börjar köpa in böcker i tid och otid. Vissa förblir olästa medan andra förändrar min syn på världen. Bokmissbruket är i sin tur kopplad till en kunskapsfetisschism som kanske har att göra med min brokiga bakgrund att göra. Så vad riskerar att hamna i de digitala shoppingvagnarna härnäst? Säkerligen Manuel de Landas Age of Intelligent Machines, som Jimmy Sand tipsade mig om. Förmodligen också Om moralens härstamning av Herr Nietzsche på inrådan av J. Mikael Olsson. På önskelistan står också Hollow Land: Israel's Architecture of Occupation av Eyal Weizman, efter många tips från olika kursare. Påbörjade böcker som måste avslutas är t.ex. Nietzsches ”Viljan till makt”, och Foucaults ”Sexualitetens historia del 2”. Den sistnämnda köpte jag för femton år sen i New York och jag har fortfarande inte tagit mig an den. Det är snudd på skamligt. Speciellt med tanke på det här projektet.

Vad mer? Jo, jag finns ju på Twitter numera där jag kommer att kuttra vidare om det här projektet men mest annars om politik och samhälle eftersom mina konstnärskolleger tycks lysa med sin frånvaro i kvitterlandet. Jag har nu också lagt till Veronica Svärds blogg Intersektionen i min rulle och vill tipsa om postningen Att bryta särskiljandets makthierarkier. Inte nog med detta. Via Veronika hittar jag Elin Grelson som fick mig att rodna av följande passus:

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Jag driver ju, som ni vet, en egen enkät där frågan om kön ställs och ja, jag har bara alternativen man resp. kvinna. Och ja, man har påpekat för mig att det kan finnas fler alternativ. Och jag har ändå valt att behålla den binära uppfattningen om kön, som fysik och inte som social konstruktion. Måste jag ändra detta? Möjligen. Jag skall i alla fall överväga det.

Andra bloggares om makt, samhälle, politik, instersektionalitet, nietzsche, foucault, de landa, kön, feminism, formulär

2009 med maktverktyget, del 2 (klassiker och tabun)

2010-01-20T01:39:00.000-08:00

Efter rushen för maktverktyget i maj 2009, som jag berättade om i gårdagens postning så var jag tvungen att ta ett break från projektet för att ägna mig åt annat. Jag hann dock med att skriva om maktens privata natur och i en senare postning också om det mänskliga tabu som förbjuder oss att yttra oss om vår makt. Jag tycker fortfarande att tabut är oerhört intressant. Som mänskligt fenomen skulle jag vilja påstå att det hänger samman med psykologiska begrepp som självreflektion och självkritik. Det finns med andra ord all anledning att återkomma till begreppet.

Under sommaren och hösten började jag att läsa några av maktteorins klassiker och ta upp andra bloggar som också behandlar maktbegreppet. En sådan bloggare är Per Herngren som under flera års tid vänt ut och in på maktbegreppet. Av teoretikerna har jag framför allt ägnat mig åt Steven Lukes, och maktens tredje dimension, men också tittat lite på Robert A Dahl som i Lukes begreppsvärld ägnar sig åt den första dimensionen. Hannah Arendt har dykt upp titt som tätt i postningarna, med sina teorier om makt och våld.

I september försökte jag mig på att skapa några egna, improviserade modeller för hur makt hänger ihop med det utopiska, här förstått som våra strävanden och drömmar. De liknar de klassiska maktmodellerna där relationen mellan A och B beskrivs men för också in ambition som en parameter.

Ambition och strävan dyker också upp i ett kommande läsprojekt. Under 2010 tänkte jag nämligen ta mig an Nietzsches maktbegrepp på allvar, och Viljan till makt och Den glada vetenskapen väntar ivrigt i min bokhylla på att få nagelfaras. Jag har en känsla av att det kan bli en mycket intressant resa.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, Nietzsche, filosofi, politik, hannah arendt, steven lukes, tabu, psykologi, sociologi, intressant

2009 med maktverktyget, del 1

2010-01-18T02:40:00.000-08:00

Nu är det hög tid att dra igång postandet igen med att granska det händelserika året 2009. Det har varit ett bra år för projektet. Inte tu tal om det. Och den intensivaste perioden inträffade utan tvivel i maj. Inte nog med att en mycket omarbetad och förbättrad version av maktverktyget släpptes i månadsskiftet april/maj. Releasen ledde till dramatiska förändringar. Maktvärdesindex rusade på några dagar från 5.31 till 5.69 för att den 22 maj landa på toppnoteringen 5.91, samtidigt som det ackumulerade indexet (som visar hur mycket makt som finns lagrat i tjänsten) fördubblades. Förändringarna analyserades i flera postningar.

I maj kastade jag mig också in i debatten om fenomenet med makthavarlistor med anledning av att sajten makthavare.se startade. Detta ledde till en kort men intressant ordväxling med Jonas Morian som är en av initiativtagarna, och till att jag bestämde mig för att starta min egen makthavarlista utifrån de resultat som genereras i tjänsten. Jag tog också tillfället i akt att studera de kriterier som ligger till grund för mätningarna på makthavare.se, vilket resulterade i att en ny fråga tillfogades till min enkät: den om mediagenomslaget, en fråga som bidrog till att maktvärdesindex därefter sjönk stadigt under det kommande året.

Maj 2009 var sammanfattningsvis en oerhört spännande månad då maktverktygets potential på allvar testades för första gången. Förhoppningen är att denna utveckling fortsätter även under 2010. Det ser, kan jag säga, lovande ut.

För dig som är ny läsare av bloggen rekommenderar jag förstås att du mäter din makt!

ANDRA SOM BLOGGAR OM MAKT

Det intresserar mig verkligen hur vi människor ser på makten som ett objekt som till varje pris måste värnas, odlas, förmeras, behållas. Detta blir särskilt tydligt i debatter som rör maktbalansen mellan Sverige, EU och resten av världen. Här är några exempel från Rött hjärta och Calle Bloggar, den senare apropå den här artikeln i DN om maktfördelningen i världen. Hållplats Håden skriver om en bok som jag verkligen borde införskaffa.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, makthavare, politik, samhälle, makthavare, postat till intressant

2009 i spegeln. Ny artikel på "Ideas for change"

2010-01-04T09:30:00.000-08:00

Jag vill önska en god fortsättning på det nya året 2010 med en rykande färsk postning på Ideas for change som på ytan kanske inte har så mycket med makt att göra. Det kommer däremot att hända en hel del inom ramen för projektet framöver så räkna med fler postningar framöver.

One of the events of 2009 that I found to be among the more surprising, was the decision by the Nobel Peace Prize Committee to award Barack Obama the Peace Prize. The man had barely been in office for one year when he was awarded and the most he had achieved in the area of peace was to formulate an initiative for nuclear disarmament. Was the state of the world really so awful that there was now only good intentions left to promote?

Some voices were fiercely critical of the decision. The Irish peace campaigner and 1976 Nobel Peace Prize winner Mairead Corrigan Maguire was quoted in a New York Times article as saying: “They say this is for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and co-operation between peoples, and yet he continues the policy of militarism and occupation of Afghanistan, instead of dialogue and negotiation with all parties to the conflict. … The Nobel committee has not met the conditions of Alfred Nobel’s will, where he stipulates it is to be awarded to those who work for an end to militarism and war and for disarmament.”

The committee obviously wanted to influence future events, a “preemptive peace strike” if you like, but what they got was instead a decision by their laureate to increase US troops in Afghanistan only weeks after the prize ceremony. It started to smell like a major embarrassment for the people in Oslo.

It is not the first time that the The Nobel Peace Prize Committee is in the eye of the storm, but what seems at first sight to be an institution that has lost its compass, may actually be an institution in perfect sync with its time. A quick look at the list of laureates reveals that it has seldom in recent years awarded individuals or organizations where peace is at the core activity or issue (with the shining exception of the Finnish mediator Martti Ahtisaari in 2008). Undoubtedly Grameen Bank, Al Gore or Wangari Maathai deserve awards for their work, but what the committee actually states between the lines by constantly refraining from giving the prize to peace organizations is that there are none worthy the prize. Or even worse: that it is undesirable to work for peace in an organized manner. I have to go back over twenty years, to 1997 and the International Campaign to Ban Land Mines, to find a good example. Surely there must be other similar organizations whose actions have made an impact during the last twenty years? I can think of a few.

I would say that this tendency is quite symptomatic for our time, in which the peace efforts worthy of promotion seem to be such that are handled by armies or police forces, trough “humanitarian intervention”, with ”peace-keeping” and “rapid deployment” as keywords. The Orwellian newspeak classic ”war is peace” has perhaps never seemed more relevant than today where peace is “waged” trough warfare, where peace no longer seems to be synonymous with non-violence, disarmament and peace building.

It was when I visited the Nobel Peace Prize Gallery at Le Mémorial in the French city Caen in August that I was first struck by this ambiguous approach to the issue of peace. Right from the start the Peace Prize Committee awarded military people such as Theodore Roosevelt, who received the prize in 1906, side by side with pacifists and humanitarians, such as Carl von Ossietsky, the German journalist who became a pacifist after the first world war and who subsequently promoted peace relentlessly trough activism and his writing (When he received the prize in 1935 he was incarcerated by the Nazis and could not come to Oslo. He died three years later from the tuberculosis he retrieved in the concentration camps). In reality the Nobel Peace Prize never was a stand for pacifism, even though pacifists were sometimes awarded. But that was quite a long time ago.

Some, as Scott Horton in Harper's Magazine, sides with the people in Oslo in when it comes to Obama being given the prize. I don't. Instead I ask myself why it seems so difficult to promote the Ossietsky's of today.

Photo: Carl von Ossietsky in a concentration camp. Deutsche Bundesarkiv, downloaded from Wikimedia Commons. Licence: CC-BY-SA 3.0.

Andra bloggares åsikter om makt, politik, fred, krig, fredspriset, barack obama, pacisfism, nobels fredspris, samhälle
intressant?

Maktsymboler: minareter, operahus och bankpalats

2009-12-01T12:28:00.000-08:00

Det är ganska intressant att ett av huvudargumenten för att säga ja till ett stopp för byggandet av minareter, vilket Schweizarna som bekant gjorde i går är att minareten kan ses som en symbol för den militanta islamismens makt-aspirationer i Europa. Det är i alla fall ett argument som repeterats i media de senaste dagarna.

AFP skriver att SVP (Schweiziska Folkpartiet) ”said that the minarets -- of which Switzerland has just four and which are not allowed to broadcast the call to prayer -- were not architectural features with religious characteristics, but symbolised a 'political-religious claim to power, which challenges fundamental rights.'”

Om citatet är korrekt översatt: Minareten är inte religiös arkitektur utan en symbol för politisk-religiösa maktanspråk som utmanar fundamentala rättigheter (läs: sharialagar).

Och på BBC:s hemsida kan man läsa liknande citat: "I'm not against Islam as a religion, I'm just against the minaret as a symbol of their power, taking over, conquering," said one woman. "I'm a believer, I'm a Christian and I'm not against the Muslims," insisted one man. "But I'm not for the power, that they put their rights, the Sharia, over the rights that we have here in Switzerland, the law."

Och mer: "Islamic people say it's only decorative. I don't agree. If Prime Minister Erdogan of Turkey says 'the minarets are our bayonets' that means something to me. I don't want his bayonets to be planted here in Switzerland."

Det är verkligen inte första gången som arkitektur ses som ett verktyg för reella makt-anspråk och som en symbol för reell makt. Detta är sant inte minst när det gäller kyrkans makt under årtusendena, en makt som manifesterat sig i gigantiska katedraler och basilikor. I dag är det den världsliga makten, staten och kapitalet, som för den traditionen vidare. Efter fascismens estetiska megalomani har det möjligen blivit svårare för staten att manifestera sin makt genom arkitektur, men man får ändå utlopp för detta genom att bygga nya operahus, konsthallar och idrottsarenor. Näringslivet är inte fullt lika blygsamt med sina blänkande bankpalats och mässhallar.

Om man tittar på bilden (ovan) av den minaret som startade hela den här röran är det oerhört svårt att förstå hur man i denna ganska blygsamma byggnad kan se upptakten till ett reellt maktövertagande av religiösa, militanta krafter. Jämför med vilket bankpalats som helst och fråga vilken av dessa byggnader som representerar en reell maktposition. Detta fyra-fem meter höga torn eller ett tjugo våningar högt bankpalats? Att schweizarna valt att nu i lag förbjuda minareter av detta slag genom en folkomröstning är i sig en kraftfull symbol för den paranoida skräck för ett militant islamistiskt maktövertagande som verkar prägla Europa i dag. Alla proportioner verkar ha gått förlorade i den.

Uppdatering: missa inte Dan Jönssons krönika i DN: "De grumligaste vattnen är ju de där skiten aldrig får en chans att lägga sig". Och Niklas Dougherty har också ett och annat vettigt att säga i frågan.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, schweiz, minaretförbudet, minareter, islam, folkomröstning, arkitektur, moske

Idéer för förändring

2009-11-26T13:20:00.000-08:00

Jag har börjat blogga som redaktör för Ideas for Change, en ny webbtjänst som drivs av utvecklarna bakom videotjänsten Dabber. Jag kommer att då och då skriva artiklar om demokrati, samhälle och fredsfrågor och där jag tar upp aktuella innovationer och kulturkritiska perspektiv. Först ut är en artikel om synen på det nödvändiga som utopins motor utifrån en kort video postad till Vimeo av Ryan McLean från en föreläsning av filosofen Slavoj Žižek på University of Buenos Aires som ni också kan se nedan.

Zizek On Utopia from Ryan MacLean on Vimeo.

Uppdatering: klippet är från filmen "Zizek!" (2005)

Läs även andra bloggares åsikter om Slavoj zizek, makt, utopi, dabber, demokrati, samhälle, utopism, sociologi, filosofi, zizek

SD visar sitt ansikte i kulturpolitiken

2009-11-20T05:32:00.000-08:00

Jag har hela tiden varit säker på att Sverigedemokraterna förr eller senare skulle börja formera sig kring kulturfrågan inför valet 2010. I mina ögon måste kulturpolitiken till och med vara central för partiet eftersom dess grundfråga är frågan om svenskhet och svensk kultur. Jag blev inte heller helt förvånad att se att SD nu börjar använda Göran Hägglunds begrepp ”verklighetens folk” i sitt partiprogram. Som jag har skrivit tidigare är jag säker på att Göran ville positionera sig i den region av det politiska landskapet där också SD huserar när han myntade sitt begrepp. Mönstret, eller den retoriska konstruktionen, är densamma i båda fallen: ”kultureliten” står mot ”folket”. SD:s formuleringar finns i deras budgetförslag för Region Skåne som kom i onsdags och den är värd att ta en närmre titt på inte minst därför att jag tror att den är vägledande för hur jag tror att SD kommer att agera även på riksplanet.

Under rubriken kultur hittar vi följande:

”Sverigedemokraterna tycker kulturella satsningar är viktiga såväl regionalt som lokalt och nationellt. Tyvärr har den svenska och folkliga kulturen och kulturarvet länge fått stå tillbaka för en liten kulturelits radikala och moderna uppfattningar om kultur.”

Hela uppdelningen mellan elit- och folkkultur är en falsk motsättning enligt min åsikt. Det som kan betecknas som elitkultur är i högsta grad baserat på en folklig kultur och vice versa. Däremot finns det en hierarkisk pyramid där det mesta av pengarna och uppmärksamheten finns i toppen. Dessutom kan vi ur ett maktperspektiv definiera flera eliter som riktar sig till olika grupper av människor i samhället. Inom musikområdet kan vi säga att opera och kammarorkestrar utgör en traditionell och ”borgerligt” inriktad kulturelit medan populärmusikens elit vänder sig till andra grupper av människor och kommer ur andra befolkningslager. Båda eliterna är sprungna ur samma konstform – musiken – och båda områdena har kontinuerliga förgreningar från toppen ned till basen. Därmed blir det förvirrande när SD fortsätter:

”I grunden är det ett demokratiproblem att viss, företrädesvis figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande, kultur brännmärks, förkastas och bannas av kultureliten, vilken istället hellre prioriterar provokativ och samhällsdestruktiv kultur som saknar ett bredare stöd hos verklighetens folk.”

Här får vi ett antal adjektiv att bolla med när figurativ, klassisk och på traditionella värderingar vilande ställs mot provokativ och samhällsdestruktiv. För mig säger detta ingenting. Konst kan upplevas som provokativ men samtidigt vara både figurativ och ”klassisk”. Och riktigt klassiska och traditionella konstformer som exempelvis opera verkar vara avskydd av företrädare för SD. Det måste med andra ord vara så att SD har en tydlig bild för ögonen vilken typ av kultur som man anser skall lyftas fram och det skulle vara oerhört intressant att få några exempel. Vad som står helt klar när man läser vidare är att SD prioriterar satsningar på ”det svenska kulturarvet”

”Vad den svenska och skånska kulturen behöver är en långsiktig, medveten och kontinuerlig upprustning. Svensk kultur är enkelt uttryckt summan av svenska folkets värderingar, språk,sedvänjor, uppfattningar och traditioner. Det svenska och skånska kulturarvet bör, med anledning av dess utsatthet i dagens Sverige, prioriteras och stärkas.”

Och i det avslutande stycket står det klar att kulturpolitiken måste omdanas radikalt för att denna förändring skall kunna ske.

”Satsningar på kultur som inte ingår i vårt kulturarv bör vara självfinansierade och inte skattefinansierade. Trots en kraftigt minskad budgetram för kulturnämnden, kommer väsentliga kultursatsningar kunna få ökade anslag med ovan angivna prioriteringar. För att nå denna målsättning måste Region Skånes kulturpolitik reformeras kraftigt.”

Så SD:s kulturpolitik är fullständigt oklar så länge som man undviker att i detalj diskutera vad som är ett Svenskt Kulturarv. Och man undviker det säkert därför att man vet att argumenten skulle smulas sönder så fort man öppnade munnen eftersom det svenska kulturarvet är en konstruktion som kan fyllas med i princip vad som helst. Säkerligen är man intresserad av en form av konstnärligt uttryck som i sig skapades som en konstruktion under nationalromantiken och nyklassicismen. Säkerligen är man intresserad av historieberättande som lyfter fram vissa delar av den svenska historien och vissa konstnärliga uttryck som utan tvivel har sin motsvarighet inom andra ”nationella” rörelser på en global nivå där glorifiering av den nationella identiteten är i förgrunden. Om det är så är det verkligen anmärkningsvärt. Man föreslår helt enkelt att politikerna skall bestämma vilken estetisk inriktning som skall prioriteras.

Om man skulle göra en analogi med idrotten så skulle det vara som att säga att från och med nu prioriterar vi Bandy eftersom det är mer svenskt än något annat. Vi skall bara ha ett svenskt landslag i Bandy och inte i några andra sportformer. Allt stöd till fotboll, ishockey, friidrott eller rodd, och alla nationella förbund för dessa sporter skall tas bort eftersom det inte matchar våran syn på vad som är kulturarvet. Fråga idrottsvärlden vad de skulle tycka om en sådan politik.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, elitism, kultureliten, göran hägglund, sverigedemokraterna, skåne, björn söder, folket, verklighetens folk, konst
intressant

En summarisk guide till kultureliten

2009-11-17T18:50:00.000-08:00

Det är mycket snack om eliter denna höst och inte minst om den så kallade kultureliten, som är i skottlinjen från alla möjliga håll och kanter. Dels har vi de mindre pricksäkra höftskotten från höger som "vet" att det finns en kulturelit och ungefär var den bor någonstans, men inte så mycket mer. Sen har vi dom som är mycket selektiva när de tar ut skottriktningen, vilket lätt ger uppfattningen att kultureliten består av de anställda på DN:s kulturredaktion eller någon annan misshaglig instans. Sålunda kan man få se denna kulturelit beskylld för de mest absurda saker så fort någon känner sig misshagad av någon eller något som har med kultur att göra.

Som ändå på något sätt tillhörande denna svårgripbara kulturelit, om än kanske inte på yppersta nivå, så måste jag bestämt hävda att jag inte är ute efter att beröva någon glädjen av att smittas av läsbaciller. Inte heller vill jag ”stigmatisera vänsterhänta” och inte heller blundar jag för ”kristendomens brott”. Jag har inte speciellt svårt att acceptera ”Ingmar Bergmans yttersta vilja om försäljning av inventarier och fastigheter” och jag var garanterat inte med när delar av den svenska kultureliten ”dömde ut SF-litteraturen.” Kort sagt, jag har alltid haft väldigt svårt för svepande generaliseringar och guilt-by-association. Nu verkar det inte bättre än att detta oskick har kommit till en diskussion nära mig.

Men, jag skall ändå försöka att göra ett bidrag till debatten bidra med en granska grund kategorisering av kultureliten (om den nu ens finns). Jag skulle ändå vilja definiera tre typer av aktörer på den elit-kulturella scenen (även om många, med rätta skulle hävda att rollerna ofta flyter ihop).

Kreatörerna producerar produktioner med allehanda konstinnehåll. Här finns regissörer, konstnärer, författare, musiker, dansare, filosofer och andra intellektuella, etc etc.

Agenterna säljer, finansierar eller förmedlarna kreatörernas arbete. Här finns privata såväl som statliga aktörer. Museer, teatrar, bibliotek, gallerier, agenter, inköpare, konsulter, förlag och producenter kan räknas in i det här facket. Även statliga och privata stipendiefonder och mecenater hamnar här.

Analytikerna analyserar och kritiserar kreatörernas och agenternas arbete. Här hittar vi DN:s kulturredaktion dvs kritiker och krönikörer men också historiker och allehanda experter och kännare.

Så långt tror jag att många skulle hålla med mig om själva kategoriseringen. Svårare blir det när man skall försöka att definiera vilken nivå en aktör måste agera på för att få inrangeras i kulturens ”elit” eller dess ”yppersta elit”. Här blir det mycket, mycket svårare att nå en konsensus. Ja, många skulle säkert hävda att sjäva försöket att definiera en sådan gräns är något som går emot konstskapandets natur. Att principerna för att värdera ett konstnärskap inte fungerar på samma sätt som att värdera t.ex. en idrottsmans insats. Alla försök till sådana definitioner på en institutionell nivå riskerar att skapa uppror. Att en myriad av definitioner ändå tillämpas på mikronivå och diskuteras flitigt agenter emellan är ingen hemlighet. Själv låter jag frågan tills vidare bero.

PS: Och vad har detta med makt att göra? En hel del. DS

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, makt, eliter, elit, kultureliten, dn, politik, samhälle, sociolgi, kulturdebatt, sport, idrott

intressant

Några notiser om makt och mätande

2009-11-03T03:19:00.000-08:00

Det är länge sedan jag rapporterade om maktverktygets väl och ve. Anledningen är helt enkelt att jag inte har haft så mycket tid att utveckla det under hösten men också att antalet personer som vill mäta sin makt har varit ganska måttligt under senare tid. Om man kan konstatera något så är det att maktvärdesindexlångsamt har sjunkit under hösten från rekordnoteringen 5.91 den 22 maj i år för att nu vara nere 5.69. Därmed är hela den drastiska uppgången från i maj nu utraderad.

Däremot har jag börjat fundera på hur man kan utvidga verktyget så att mätbarheten blir mindre inriktad på den egna upplevelsen av makt, som visserligen är relevant, inte minst med tanke på att verktyget delvis syftar till att erbjuda en möjlighet att synliggöra sin makt, men inriktningen på uplevelsen av makt gör det mycket svårare att få ett jämförbart resultat.

När jag nu börjar fundera i andra banor, så handlar det delvis om att ställa upp sådana scenarion som Steven Lukes Power: a Radical Wiew är full av; scenarion där A försöker utöva makt mot B. Det är förstås inte lätt att använda sådana scenarion i en enkätbaserad mätningsprocess heller eftersom utsagan måste baseras på hur A eller B upplevde situationen.

Annat om makt just nu:

1.
Det här hittade jag på Newsdesk: "Forskningsprojektet Utbildningsvägar till makten, som är ett samarbete mellan Örebro universitet och Linköpings universitet, har fått 4,2 miljoner från Vetenskapsrådet för att undersöka vilken betydelse utbildning och folkbildning har för att nå politisk framgång i Sverige."

2.
Per Herngren har en postat en mycket intressant artikel om kropp, medvetande och motstånd på sin blogg "Civil olydnad och proaktivt motstånd" där han tar upp Paul Ricoeurs läsning av filosofen Maine de Biran teorier. Per skriver: "Det finns inget andligt medvetande. Ren andlighet skulle vara omedvetenhet. Anden uppfattar alltså inte materian, medvetandet uppfattar inte kroppen. Det är snarare själva fattandet som blir medvetande. Det är genom att fatta tag och svårigheten när man flyttar, ändrar eller gör om som medvetande blir medvetet. Medvetande och kropp kan därmed inte åtskiljas som i dualismerna ande och materia, andlighet och världslighet, ett inre och ett yttre. Det finns ingen andlig verklighet skild från en materiell verklighet."

Vi ser ofta på maktutövning som en medveten, intellektuell och beräknande process när man i stället skulle kunna uppfatta den som en "social händelse" som inträffar under kroppens "arbete". Maktforskare är visserligen i högsta grad medvetna om att maktutövande kan vara, och ofta är, oavsiktligt eller omedvetet och i min pågående läsning av Steven Lukes måste jag konstatera att avsnitten om den omedvetna maktutövningen tillhör de mer fascinerande.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, mätning, filosofi, sociologi, samhälle, politik, de biran, motstånd, materialitet, paul ricoeur

Kulturen som valfråga och konsten som symbol

2009-11-02T07:06:00.000-08:00

Kulturpolitiken som valfråga? Det verkar nästan osannolikt, men inför 2010 så försöker åtminstone Sossarna att lyfta frågan, och med vinterns debatter har kulturen och konsten kommit att bli en vattendelare mellan höger och vänster, en nyckelfråga som kan användas för att positionera partierna mot varandra. Jag har tidigare, på annat håll, hävdat att konservativa, liberala och högerextrema politiker kommer att försöka föra fram frågan om den skattefinansierad kulturens vara eller inte vara i nästa års valrörelse. Hägglund har redan klampat in med elefantfötter i debatten med sitt ”verklighetens folk” och även om inte Sverigedemokraterna hakat på så misstänker jag att man hittar många av deras sympatisörer bakom de hätska utfallen mot kulturproducenter i t.ex. DN:s och Newsmills kommentarsfält.

Argumenten i debattinläggen är välkända: skattebetalarna skall inte finansiera konstnärers verksamhet I själva verket kostar direkta bidrag till konstnärerna skattebetalarna cirka 30 kr per år och person. Den största delen av de restrerande 970 kronorna går till institutioner, bibliotek, folkbildning och media. Det finns med andra ord många andra områden som skattebetalarna skulle kunna angripa med ett mycket bättre resultat. Försvaret kostar t.ex. varje skattebetalare ca 4000 kronor per år och kulturen är bara en piss i havet jämfört med statliga utgifter för trygghetssystemen. Frågan är med andra ord inte en principfråga utan ideologiskt betingad. Den handlar om värderingar. Konsten (och de intellektuella i allmänhet) utpekas här, direkt - eller indirekt genom association, som hantlangare åt den elit som styr landet. Kulturproducenterna är klassfiender som blickar ner på den hårt arbetande svensken från sina höga hästar samtidigt som han/hon profiterar på arbetslösa arbetare genom att uppbära konstnärslön. Att verkligheten ser annorlunda spelar ingen roll. Detta är en symbolfråga av dignitet som är lika otäckt auktoritär som den är klassisk (akademiker, intellektuella och konstnärer är ofta de första att avrättas i revolutionens kölvatten).

Det är därför intressant att Sossarna nu med Pagrotsky i förarsätet nu tar kampen om just denna symbolfråga och försöker frammana en bild av ekonomisk och kulturell välfärd som doftar 50-tal. Man talar därmed på ett paradoxalt sätt direkt till de väljare som lämnade S för SD under förra valet. Till råga på allt har SD lämnat öppet mål genom att söka sig ut till hörnflaggan och den extremistiska kärntruppen med sin barocka debattartikel om muslimer i AB.

Som konstproducent kan jag tycka att det kan bli en riktigt intressant valrörelse, men jag är också ytterst tveksam till hur konsten används om symbol i en maktkamp mellan olika värderingssystem. Det har redan vädrats allt för mycket propaganda, hat, fördomar, klyschor och rena dumheter om konsten och konstnärerna i debatten.

Länkar
[1] Statens utgifter 2007, sid 32
[2] Statens kulturutgifter fördelad över utgiftsposter

Mer
SvD, AB
Soilander blandar ihop saker, Hell-man förstår inte hur KD skall kunna vinna väljare på utspelet om verklighetens folk

Andra bloggare om: kultur, politik, kulturpolitik, makt, val2010, socialdemokraterna, sverigedemokraterna, rikskongress, pagrotsky, sahlin, intressantintressant

Nästa maktteoretiker i fokus: Robert A Dahl

2009-10-30T05:18:00.000-07:00

När man väl har kommit in på Steven Lukes, så är det omöjligt att förbigå Robert A Dahl. Dahl blev uppmärksammad för boken "Who Governs?" från 1961 (nyutgåva 2005, adlibris, ISBN: 9780300103922) som var en studie av beslutsprocesser i New Haven, Connecticut vars resultat bekräftade Dahls tes om att den amerikanska demokratin fungerade väl och att USA inte styrdes av en makt-elit. Lukes "Power: a Radical View" är ett försök att utvidga Dahls maktbegrepp. Båda är intresserade av att kunna bekräfta maktrelationer empiriskt, det vill säga att kunna mäta makt. Dahl gjorde precis just detta i New Haven-studien genom att jämföra utfallen i politiska beslut, vem som fick igenom sina motioner och vilka som inte fick det. Utifrån en sammanställning kunde olika aktörers makt mätas. Den är med andra ord mycket intressant också i mitt arbete. Sociologiprofessorn G William Domhoff lär ha upprepat Dahls studie men dragit helt andra slutsatser. Domhoff driver för övrigt den intressanta hemsidan Who Rules America? som bland annat tar upp olika maktteorier.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, maktteori, sociologi, robert dahl, steven lukes, inflytande, demokrati, samhälle, politik

intressant

Makten över tanken

2009-10-30T01:15:00.000-07:00

Apropå gårdagens inlägg om Lukes vill jag bara passa på och tipsa om det här inlägget från Erik Thalin som förklarar Lukes teori om "maktens tredje dimension" på ett alldeles utmärkt sätt. Jag tar mig här friheten att citera ett långt stycke:

Lukes tredje maktdimension, makten över tanken, handlar om makt att hindra latenta konflikter från att bli faktiska. Detta är också den mest kraftfulla typen av maktutövning. ”[T]he most effective and insidious use of power is to prevent such conflict from arising in the first place.” Om det finns en latent konflikt mellan två aktörer ligger det i den dominerande – eller starka – aktörens intresse att hindra den dominerade – eller svaga – aktören från att inse att det finns en konflikt. Det ligger också i den starka aktörens intresse att inför sig själv förneka konflikten.

Att tala om makt över tanken innebär alltså att man erkänner strukturella maktförhållanden. Det finns grupper i samhället som systematiskt utövar makt över andra grupper genom att – medvetet eller omedvetet – förneka att det finns konflikter mellan dessa grupper. Ett exempel skulle kunna vara det patriarkala förtrycket av det kvinnliga kollektivet där två grupper, kvinnor och män, står inför en konflikt som den starka gruppen vill hålla latent och den svaga gruppen vill konkretisera och göra till en faktisk konflikt. Liknande exempel på latenta konflikter kan man tänkas hitta mellan stad och land, nord och syd, rik och fattig, och så vidare.

Jag skulle vilja gå lite längre och påstå att vi människor upprätthåller ett tabu mot att öppet analysera och diskutera hur makten är strukturerad inom den grupp som vi tillhör. Att konkretisera ett maktförhållande innebär alltid en risk att en öppen konflikt utbryter som kan resultera i en förskjutning i maktbalansen men också leda till att gruppen splittras. Därför måste man tiga och vägra att tala om hur makten i en relation är strukturerad. Detta skulle man, med Eriks ord, kunna kalla för det "omedvetna förnekandet" av konflikten. Detta tabu kan förstås reproduceras i alla delar av en organisation. Den organisation som är genuint intresserad av en spridning av makten bör därmed vara ytterst uppmärksam på hur förnekandet av konfliktperspektivet gestaltar sig i dess egen hierarki.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, filosofi, sociologi, statsvetenskap, steven lukes, maktteori, konflikt, samhälle, politik

En utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska synsätt

2009-10-29T03:27:00.000-07:00

Under hösten har jag umgåtts med en av maktteorins klassiker, nyutgåvan av Steven Lukes essä ”Makt; ett radikalt synsätt”, som gavs ut första gången 1974 då den blev både uppärksammad och tämligen kritiserad. För några år sedan gav Lukes ut essän på nytt med två nya kapitel där han korrigerar och utvidgar sina tidigare teorier. Boken finns också på svenska med titeln ”Maktens ansikten” översatt av Henrik Gundenäs och utgiven på Daidalos förlag.

Lukes kanske största bidrag till vår förståelse av maktbegreppet är att han 1974 inför vad han kallar en maktens ”tredje dimension” i en debatt som då pågick USA som handlade om demokrati och elitstyrning där han framför allt betonar vikten av att ”uppmärksamma sådana maktaspekter som inte är direkt iakttagbara”. Den tredje dimensionen handlar om de frågor som ligger till grund för våra till synes valfria handlingar, hur de definieras och av vem, något som man också skulle kunna kalla för ”dagordningen” eller ”diskursen” för att prata Foucaultska.

I de två kapitel som tillkommit i nyutgåvan har Lukes ambitionen att försöka bredda diskussionen om maktbegreppet utifrån den första essän och ytterligare fördjupa några av de teman som ingick i den.

Maktens ansikten är en fascinerande läsning som i sig själv rymmer hela sjuttiotalets debatt om maktbegreppet. Lukes tvekar inte att i detalj jämföra sina egna teorier med andra teoretikers uppfattningar och boken blir därmed en utmärkt vägkarta till olika maktteoretiska skolor. Lukes hinner på 150 sidor att beröra begrepp som dominans och inflytande, frågan om maktbegreppet är omstritt eller ej, hur det bör användas och radikala maktbegrepp som den tidige Foucaults, som ligger ganska långt i från hans egen. Här presenteras ett stort antal kända och mindre kända maktteoretikers idéer, som analyseras och vägs med precision mot varandra. Det är kort sagt en oumbärlig bok för den som vill ta del av en bred genomgång av maktbegreppets alla facetter.

Det här är en bok som bör studeras ingående. Själv har jag bara börjat. Mer läsning hittar man här:

Steven Lukes hemsida
Om Steven Lukes på Wikipedia
Maktens ansikten på adlibris (ISBN: 9171732764) och Daidalos förlag
”Lukes' Radical View of Power Redux: Is It Still Compelling?” En kritik av nyutgåvan

Läs även andra bloggares åsikter om makt, steven lukes, maktbegreppet, domninans, inflytande, sociologi, politik, samhälle

intressant?

Inspirationskällor: "People in Power"

2009-10-28T13:03:00.000-07:00

Jag har arbetat länge med begreppet makt. Det insåg jag härom veckan när jag ur mitt arkiv drog fram en intervju med de båda konstnärskollegorna Annika Drougge och Johan Malmström som jag gjorde 2001, en intervju som till viss del handlar om maktbegreppet och hur man kan använda konsten för att synliggöra maktstrukturer. Annika och Johan hade under några år ett ytterst dynamiskt samarbete som resulterade i en rad konstnärliga experiment som bland annat involverar begrepp som demokrati, deltagande och makt. Det verk som intervjun tar avstamp i från, ”People in Power” (och många andra av deras ”verk”) har varit en stor inspirationskälla för mig i mitt eget arbete. I ”People in Power” använde sig de båda av en lista över adresserna till världens alla statschefer. Och adresserna tryckte de på t-tröjor och flygblad som sedan användes på en rad olika sätt i evenemang, aktioner och utställningar. Som jag ser det var användandet av adresserna en påminnelse om att möjligheten att kommunicera med maktens företrädare. En påminnelse om att demokrati kräver deltagande.

Intervjun med Drougge och Malmström finns nu publicerad på docs.jonbrunberg.com där jag försöker samla en del av de texter jag skrivit i min roll som konstnär.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, makt, maktbegreppet, filosofi, demokrati, makthavare, kultur, samhälle, politik

Viljan till makt: ett enat Norden?

2009-10-27T02:56:00.001-07:00

Stormaktsdrömmar florerar i de flesta nationer som någon gång lyckats erövra territorium i krig eller affärer och det är uppenbarligen ur det perspektivet man skall se debattören Gunnar Wetterbergs inlägg på DN debatt i dag. Wetterberg skriver att "framtidsutsikterna för ett enat Norden borde vara lysande – om bara någon sätter fart" och betonar att "de nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi, strax efter Kanada och Spanien men rejält före Brasilien och Ryssland." Här handlar det om att försöka bli först och störst, att hamna i toppen i de idrottsekonomiska resultattabellerna. Att få vara med på "hög nivå" i samtalen. Att samtidsutsikterna för Sverige är enastående bra i jämförelse med större delen av världens nationer tycks inte vara nog för Wetterberg. Viljan till makt dominerar för att göra Norden starkare, för att föra fram "våra" värderingar och "vår" kultur. Det globala perspektivet finns bara där för Norden att ta spjärn emot och tävla med. Jag skulle kunna tycka att förslaget var intressant om Wetterberg inte såg världen som ett Champions League där Norden kunde bli det nya Real Madrid - ett stjärnlag med "vinnarskallar". Det är för mig ett hopplöst trångsynt perspektiv. Det mest intressanta med inlägget är att det är skrivet 2009 och inte på 1800-talet.

Andra bloggare om inlägget:
P.E.O. ser hellre en liten uppstickare än en stormakt.
Svensson tycker Wetterberg är fnoskig.
Röda Malmö tycker idén om en nordisk socialistisk republik är intressant
Gotiska klubben har ett helt annat förslag

Uppdaterat 18:10
Wetterbergs fick en bra respons på sitt unionsförslag. 290 kommentarer på DN.se och massvis av bloggkommentarer som inte alltid följer den vanliga politiska höger-vänsterskalan. Sålunda finner jag att jag för ovanlighetens skull kan instämma både med Kent Persson(M) och Jonas Sjöstedt(V).

Läs även andra bloggares åsikter om makt, stormakt, norden, dn, göran wetterberg, sverige, finland, norge, danmark, federalism, rojalism, republikanism

Rundresa på Västbanken med A,B och Arendt i bakhuvudet

2009-10-21T05:46:00.000-07:00

Jag vet, det har varit tyst här ett bra tag. Anledningen är att jag varit på en rundresa i Mellanöstern och huvudsakligen på Västbanken i två veckor som student på kursen Konst och Arkitektur på Konsthögskolan i Stockholm. Ur ett maktperspektiv var resan oerhört intressant, och inte minst med tanke på den rigorösa kontrollapparat som Israel upprättat på Västbanken. Om denna kontrollapparat har det redan skrivits mycket, och jag borde på så sätt ha varit förberedd. Ändå blev detta första möte med murar, övervakningstorn, checkpoints, ID-kort och vägblockeringar något av en kalldusch. Insikten om kontrollapparatens omfattning och labyrintiska komplexitet lätt överväldigande. På Västbanken tycks Israel vilja applicera Benthams panopticon på ett helt folk.

Man skulle kunna säga att en klassisk definition av makt, som lyder att A har makt över B om A kan få B att göra något som strider mot B:s egenintresse, tycks mer relevant än någonsin i denna kontext, men jag åminner mig också det perspektiv på maktbegreppet som Hannah Arendt utvecklar i sin bok Om våld (ISBN: 9171732799) där hon, fritt tolkat, menar att den part som ser sig nödgad att ta till våldsmakt gör det utifrån en känsla av att makten håller på att gå förlorad.

"Vi är mycket svaga och Israel väldigt, väldigt starkt" förklarade en exilpalestinier för mig på en av våra bussresor genom det vackra, veckade landskapet. Och vid första anblicken tycks det vara ett oantastbart uttalande i enlighet med exemplet med A och B ovan. Men med Arendts perspektiv i minne skulle man också kunna påstå att muren, de 592 kontrollstationerna på Västbanken, och den ”totala” krigföringen mot Gaza, snarare är ett tecken på att Israel är på väg att förlora greppet om sitt territorium än tvärtom.

Att Arendts tes är värd att ta på största allvar blir ännu tydligare om man tittar på fallet med motsättningen mellan Fatah och Hamas. Först när Fatah förlorade den politiska makten och fråntogs ansvaret för säkerheten i Gaza svarade man med att försöka besegra Hamas militärt med Egyptens och USA:s hjälp. Det tycktes sannerligen ut som en desperat handling av en organisation som såg sin mångåriga makt rinna som den röda palestinska sanden genom fingrarna. Som vi vet misslyckades Fatahs kuppförsök nesligen.

Huruvida Arendts tes om våldsmakten är relevant i alla situationer kan förstås diskuteras, men den erbjuder definitivt en möjlighet att se på specifika maktrelationer i ett nytt ljus.

Läs även andra bloggares åsikter om israel, palestina, gaza, västbanken, hamas, fatah, makt, hannah arendt, panopticon, samhälle, politik
intressant